Mitt ledsammaste minne var då jag på en jakt på Lövåsmarkerna på pass hade möte med den största älg, åtminstone den högsta älg, jag sett i mitt liv, med 21 taggar i skovelkronan och kunde inte trots avståndet, cirka 40 meter, skjuta eftersom en bil kommer samtidigt som älgen kommer upp på vägen. Vägen var förbjuden för obehörig biltrafik. På Lövås bodde en av mina skogsarbetare. Hans son bodde i föräldrahemmet men arbetade i Lessebo. För att åka till Lessebo kunde man även åka bilvägen genom bolagsmarken, som gick nästan parallellt med allmänna vägen till Lessebo. Sonen var mycket intresserad av det vilda. Han var inte jägare men hade vid ett tillfälle frågat mig om han någon gång fick åka vägen genom marken då han skulle till Lessebo dagligen. Men så gifter han sig och bosätter sig i Lessebo. Följden blir att han rätt ofta hälsar på hos föräldrarna i Lövås. Det fanns på den tiden gott om vilt och då framför allt älg. Så hopp fanns naturligtvis för honom att få se något vilt på en sådan resa.
Mina skogsarbetare på Lövås hade en berättat om en ovanligt stor älgtjur, som inte lämnade dem någon fred på sina huggningsskiften nere i Haräng. Kvistade de en gran så kunde man vara säker på att han var med dem vid toppen av granen eller alltid i närheten. ”Ingen vet vad en sån där kan hitta på”, tyckte de båda jobbarna. ”Och stor är han. Han måste ha över 20 taggar i kronan som är som en skovel”.
Vid rådjursjakten Annandag Jul föregående år, fick jag ett fint julbesök av en mycket stor och grann älgtjur, då jag stod på pass och väntade att min drever Heja skulle komma tillbaka med de rådjur hon nyss hade drivit iväg med. Jag hade denna tjur så nära att jag kunde räkna till 10 taggar på ena skoveln. Och jag lade mest märke till att detta var en ovanligt hög älg. Jag visste genom alla rykten som går jägare emellan att en ovanligt stor älgtjur fanns i trakten. Bland annat hade han fällt sin krona och båda skovlarna hade hittats med 10 taggar på varje. Jag trodde därför fullt och fast att den stora älgen dessa huggare talade om var identisk med den jag mött vid jul.
Älgjakten hade hållit på en tid. Drevjakt och en och annan jakt med älghund hade avverkats fast inte på denna del av mitt distrikt. Under drevjakten hade vi fått endast fyra älgar. Älg fanns. Det var bara otur att inte fler hade fallit. Order gick ut till alla distriktschefer att själva, var och en på sitt distrikt, försöka skjuta någon mer älg. Därför bestämde jag den första lördagen i november år 1969 att försöka skjuta en älg. Eftersom det vara lördag var det inte så säkert att jag kunde få någon med mig till skogen. Och mycket riktigt min förste förman hade inte tid. Men min förman nummer två, Johan Kvist, som också hade ett mycket stort intresse för älgjakt, var inte sen att följa med. Sedan fick jag ju Ulf, min son med. Han hade ju inte något älggevär, men han kunde ju gå små drev, alldeles ensam och vi båda andra stå på pass. Naturligtvis var min första tanke att nu ska vi prova om det går att få fram den där stora älgtjuren som så länge besvärat mina huggare.
Vi möttes uppe vid Korsvägen i Harängs-skiftet i Lövås, Ulf och jag samt Johan Kvist. Ulf fick order hur han skulle gå. Johan Kvist fick besked var han skulle stå på pass och jag själv berättade var jag tänkte stå på pass. Med en varning till min vän Johan att hålla stadigt i staken, för det kanske kommer det du aldrig har kunnat tänka dig. Med detta skildes vi åt. Johan med lite misstänksam min undrade vad det var fråga om. – Det får du se, får han till svar av mig. Vi båda skyttar står nu på de bästa passen på Harängsvägen. Ulf får order att gå skogsvägen in mot Jonalyckan och sedan där vinkla i rakt östlig riktning upp mot så kallade Harängsvägen och oss skyttar. Jag står på mitt pass en god stund då det börjar regna ganska intensivt. Eftersom jag från början står under en stor gran, börjar det att droppa från denna svårt och olämpligt, varför jag bestämmer mig för att lämna platsen under granen och gå fram till en massavedsvälta alldeles intill. Denna var lagom hög i sikthöjd för mig, varför jag lägger mitt gevär på vältan med mynningen i riktning mot det generalpass som jag vet att alla älgar brukar passera på här. Jag kryper ihop lite bakom vältan och anser att kommer det någon älg skall han få det svårt att komma härifrån med livet i behåll.
Bäst jag står där får jag höra motorljud från en bil, som jag tror passerar den korsväg vi nyss hade mötts på, för att ta sig upp till ett torpställe inne i bolagsmarken som heter Koppramåla. För till detta hade ju alla rätt att färdas vägen. Jag hör motorljudet där jag försöker krypa ner bakom vältan, för skall det komma någon älg bör han vara här nu anser jag. Och mycket riktigt, i granungskogen framför mig ser jag vita ben röra sig snett upp mot vägen, just mot den plats som jag vet att den rätta älgväxeln finns. Skogen är så tät så att något av kroppen går inte att bedöma, men jag förstår att det är en stor älg som kommer. Ungskogen går tätt in på vägen här och det blir inte lång tid man får på sig att avgöra, skjuta eller inte skjuta. Fortsätter han över vägen i samma riktning som han kommer blir det bättre och jag kan då eventuellt få ett bra skott på honom när han passerat massavedsvältan.
Jag griper om geväret och reser mig försiktigt upp från mitt gömställe vid vältan och i ett språng är älgen uppe på vägen lite snett ifrån mig. Oh du milde, vilken krona. Det är den älg jag mötte i julas, jag känner igen honom. Men ve och fasa, mitt framför älgen på vägen cirka 10 meter kommer en Volkswagen sakta krypande mot älgen. Skulle min kula skena på älgens bogblad skulle den hamna rätt i vindrutan på bilen. Om bara bilen nu hade stått stilla, så hade denna stora älgtjur också tagit det lugnt och kanske gått rätt över vägen och jag hade då fått min chans. Men det var det han inte gjorde. Älgen vänder på vägen i ett ryck och kommer tillbaka mot mig, som om han skulle passera mig där jag stod och hade han bara fortsatt hade jag fått ett närskott på honom. Men ånej, så väl var det inte. I ett enda hopp var han av vägen och in i den ungskog han kom från med bakänden direkt mot mig. Att skjuta då var uteslutet. Jag står ju nu helt öppet med bilföraren, som jag inte kunde tänka mig skulle komma just nu. Jag hade mitt livs stora chans att få skjuta en verkligt stor älgtjur med en riktigt vacker krona. Jag tycker mig nästan ha gjort skäl för en sådan sak när jag under cirka 50 års tid jagat älg och arbetat med älgjakt. Många är de jägare jag satt ut med avsikt på ett elitpass för skott på en stor tjur och som också har lyckats. Men detta var inte mig förunnat. Jag trodde att bilen jag hörde när jag satt nerhukad bakom vältan skulle på något besök i Koppramåla. Tala om otur. Jag visste nu när älgen vände om, att han skulle möta Ulf och svänga av i nordlig riktning. Jag anade också var han skulle passera vägen, Lövås – Koppramåla. Jag kunde direkt hoppat in i min bil, som stod alldeles intill mig i närheten av passet, och förflyttat mig till denna växel. Men det var ju olagligt med en sådan förflyttning. Där konstaterade jag också senare att tjuren passerat norrut. Bilföraren i Volkswagen skulle ju då sett detta och också hört skottet om jag skjutit. Jag ville inte ta en sådan risk. Bilföraren blev ju minst sagt förtvivlad när han såg denna stora älg och såg vad han ställt till med. Inte nog med detta. Dagen efter körde han en annan väg och lyckades den gången också fördärva en skottmöjlighet på ankommande fem älgar. Sedan blev det slut på hans tillstånd att köra dessa vägar. Älgtjuren blev skjuten på måndagen efter, på grannmarkerna av en skytt som aldrig förut lossat skott på älg. Ryggen sköts av och tjuren föll endast fem meter från bolagets gräns mot andra marker i söder. Skytt var Thor Nilsson i Bergamåla. Jag har skytt och hornkrona på bild i tidningen Smålandsposten av den 8 november 1969 i mina gömmor. Hornkronan hade 21 taggar med fina mått.
Jag har alltid jagat på mitt distrikt var jag ansett det vara lämpligt och när det fanns tid för detta. Jag har bjudit in vänner och jag har aldrig hört något klagomål från någon i chefsställning. Jag har tagit med mig mina skogsarbetare ibland, kanske någon vinterdag med nysnö, s.k. rävaväder, då det varit mindre lämpligt med skogsarbete. Med jakt på räv med hjälp av någon av mina utmärkta stövare Viva, Raska, Hejsa, Pia eller Jäger. Dagen kunde bli riktigt trevlig och angenäm för både mig och mina vänner skogsarbetarna eller förmännen. Vi hade alltid mycket gemytligt och trevligt tillsammans och jag tror de uppskattade det mycket. Åren ramlade undan och så kom tiden då mina egna pojkar kunde följa med mig på jakten och givetvis blev ju det kulmen på det hela och så är situationen ännu i denna dag. Till och med ännu ett steg längre har tagits när sonsöner också går med i skogen.
Med jakten blev det till slut en ändring under min tid som skogvaktare. Den stolta Klippankoncernen kom av någon anledning på obestånd, antagligen på grund av dåliga affärer. Vi anade något bland skogspersonalen eftersom uttagen ur skogen blev högre än normalt. Då vi skogvaktare efter några år utan ändring till mindre uttag fortfarande fick order att fortsätta med de höga uttagen, gjorde vi motstånd genom en skrivelse angående tillståndet i skogen, ställd direkt till verkställande direktören Porath. Det var ju klart att detta blev en stor överraskning. Ändring måste komma till stånd på något vis, för så kunde ju inte företaget fortsätta. Ekonomin fick ju ses om och bland annat kom en tanke fram att kanske företaget kunde tjäna en del pengar på att hyra ut jakt. Jakt var ju från allmänhetens sida mycket eftertraktat och särskilt då bland bruksjobbarna, som gärna skulle betala bra om de fick hyra ett område. Och visst måste man hålla med de styrande att inte behövde vi skogvaktare ett helt distrikt för att tillfredsställa vår jaktlust d.v.s. omkring 5000 hektar stort. Vi kunde ju nöja oss med mindre om det var till bolagets fördel, men naturligtvis på vissa villkor. Detta var en förmån vi haft, som inte kunde tas ifrån oss utan vidare. Fick vi kompensation i form av högre lön, som årligen skulle utgå utöver avtalsenlig lön, så skulle vi gå med på detta. Och naturligtvis skulle vi ha ett visst område att jaga på dessutom på plats av distriktet vi själva bestämmer. Sagt och gjort. Vi gör en överenskommelse med företaget och som fastställes i skrivelse. Vi skall ha 500 hektar som jaktområde där vi själva önskar detta och dessutom har vi rätt att hyra till areal till detta område om vi önskar det, emot erläggande av visst arrende, till en billig penning. Detta för att om möjligt kanske få en finare form och lämpligare område för jakt. Och lönen höjdes därefter. Vi skulle även efter pensionering få rätt att fortsätta den femårsperiod vi då var inne på samt dessutom få rätten till jakt på området ytterligare en femårsperiod om vi önskade, men då till högre pris. Nu har det ju blåst andra vindar sedan denna överenskommelse gjordes. All mark blev ju uthyrd till jakt då och i de flesta fall med förslag till arrendator av oss själva. Som alla vet valde jag Johanstorpsområdet med tillägg till min jaktmark. Året var 1972.
Vi förflyttar oss ytterligare några år framåt i tiden. Bolaget eller Klippankoncernen blir då uppköpt av Södra Skogsägarna. De nya ägarna förbinder sig att följa gällande överenskommelse med skogstjänstemännen. Dock tillkommer ett behov från Skogsägarnas egna skogstjänstemän att få tillgång till jakt. Detta har de ej haft så stor tillgång till tidigare eftersom de inte haft mycket egen skog. Den de haft, t.ex. Åry Bruks f.d. mark var alldeles för liten för så många skogstjänstemän. Vid Klippankoncernen fortsatte vi som tidigare dock med den ändringen att en av våra före detta jägmästare Bengt Eklundh höll i det hela. Det blev dock i viss mån andra priser efter hand. Det var ju otänkbart när allting bara blev dyrare och dyrare att vi skulle få behålla de först uppgjorda priserna.
Domänverket tar över före detta Klippans hela skogsmarksinnehav år 1982 och följaktligen också de kvarvarande skogstjänstemännen i jobbet. Det blir också då ändring på bestämmelserna för jakt. Vi måste alla därefter följa Domänverkets bestämmelser när det gäller jakt såväl anställda som före detta anställda. Mitt jaktområde har jag kvar och som före detta anställd har jag rätt till såväl subventionerat jaktarrende som subventionerad skjuten stor älg, d.v.s. nedsatt pris till skillnad från annan jaktarrendator som ej varit anställd. Att jaga kostar numera stora pengar, men jag har inga andra laster, så jag tycker att något att roa sig med skall man ha, för skogen är trots allt ännu det ställe man stortrivs i. Om man talar om jakt så måste var och en förstå att under så lång tid som jag nu hållit på med denna hobby, har jag upplevt mycket, från fina skott till dåliga skott, från perfekta jägare till värdelösa, från tjuvjägare till genomärliga jägare och naturligtvis massor av djur i olika storlekar, tjäderspel och orrspel, som numera är sällsynta. Det är fantastiskt när man tänker tillbaka vad mycket man varit med om.