Det blev mer och mer av arbete i såväl tjänsten som på annat vis. Jag blev under 1940-talet vald till brandchef i Hovmantorps kommun. En tämligen ansvarsfull syssla med tanke på att det då var världskrig på gång. Alla tåg som gick här förbi på järnvägen hade en tid vedeldade lok. Trots många åtgärder for eldgnistor omkring loken och antände skogen och gräset utefter järnvägen. Det var en tid som var oerhört nervpåfrestande. Sommartid gick man i ständig oro. Man tyckte sig känna lukten av brandrök antingen det nu var verkligt eller inte. Och det brann ju mycket. Ett dåligt påpassat järnvägslok kunde tända utefter en järnvägssträcka på flera ställen samma dag. Det var brandchefens skyldighet att ordna med folk och redskap för all släckning, som ofta kunde bli mycket svårt. Vid flera tillfällen fick militär kallas till hjälp. Med allt sådant följde mycket arbete och det fordrades också kunnighet att rätt förstå vad som erfordrades.
Det fanns en tid som många kommunala uppdrag gärna kom i min väg. Sådana var ju på den tiden hedersuppdrag och i de flesta fall utan någon ersättning. Jag hade svårt för att hinna med allt. Jag blev tvungen att skriva till de styrande i vår kommun om att bli befriad från en del av dem. Man hade ju som medborgare en viss skyldighet och allt gick ju inte att slippa ifrån. Att vara brandchef kunde jag inte komma ifrån. Med detta följde också under krigsåren att vara chef för Brandsynenämnden i kommunen och göra brandsyn i hela Hovmantorps kommun med hjälp av två till tre sakkunniga män. Jag omorganiserade hela det civila brandförsvaret i Hovmantorps kommun. Detta skall ej förväxlas med den borgarbrandkår som fanns i municipalsamhället. Denna kunde på order av mig hjälpa till att släcka t.ex. en skogsbrand men observera endast på given order, annars inte. För dessa sysslor hade jag givetvis en del ersättning.
