Denna kunde vara minst sagt intensiv under sommartid. Naturligtvis var detta inte så konstigt då, när det inte fanns andra alternativa färdmedel. Det fanns ju hästskjuts och i vissa fall cykel. I något enstaka fall kunde det förekomma en enklare motorcykel eller bil och då var det kanske inte så säkert att man kom fram på den tidpunkt man hade tänkt sig. Dessa maskiner hade väldigt lätt för att gå sönder vid de mest olämpliga tillfällen. Och så vägarna var sådana att kom man fram med häst och vagn då var de i bra skick. Med cykel var inte säkert att det gick att sitta på cykeln hela vägen. Vissa vägavsnitt fick man snällt gå vid sidan om cykeln och leda den fram. Under 1920-talet blev dock de allmänna vägarna snabbt mycket bättre. Man kunde mot slutet enkelt framföra såväl bil och motorcykel som vanlig cykel på dem. Det var skogsvägarna och de mindre byvägarna, som fortfarande var i sämre skick.
Att färdas på sjön i båt hade gått utmärkt i alla tider. Det var ju också mer eller mindre genvägar om man använde båt till den färd man hade tänkt sig. Under min tid fanns det i sjön Rottnen som jag minns det, tre större motorbåtar som för det mesta gick i lasttrafik. Bolaget eller AB Lessebo skogar, som namnet sedan blev, hade en båt för helt egen del. Den framfördes av Karl Fransson på Karlsfälle och gick till största delen med timmerflackar från Tomtsjön i södra delen av Rottnen till Hovmantorps kajplats. Här lastades timret upp på järnvägsvagnar via ett stockspel för vidare transport till sågen i Lessebo. Tidigare på 1910-talet hade detta bolag två stycken sågverk i Hovmantorp. Ett fanns inne i östra delen av sjöviken på den så kallade torgplatsen. Det andra fanns på vägen till Rottneå. Till det sistnämnda sågverket kom oftast timret genom flottning i Fibbleå, så länge som det lönade sig, eller med hästtransport uppifrån skogarna. Till det förstnämnda sågverket vid torgplatsen kunde virket till stor del komma över Rottnen, så länge detta sågverk var i gång. Om jag inte minns fel så brann det ner i slutet av 10-talet.
Detta med transport av timmerflackar från Tomtsjön m.fl. platser utefter Rottnens stränder med motorbåt kunde många gånger var ett spännande äventyr. Vädret hade ju givetvis stor betydelse. Det fodrades lugnt väder med ”liten sjö” den natt eller dag denna transport skulle utföras. Order kanske gick från min pappa att nu skulle en timmerflacke forslas från ”någonstans” till Hovmantorps stockspelskaj. Kanske var det så att bud skulle gå till Karl Fransson på Karlsfälle i mörkret på sena kvällen. Då var det vi barn som fick ge oss iväg till Karlsfälle med budet. Eller kanske det var jag ensam eller någon av syskonen ensam, som fick gå denna skumma och dåliga väg med budet. Många gånger blev detta budbärande tvunget att göras. Den som var yngst vid sådana tillfällen hade också minst att säga till om. Jag minns också väl hur det kunde gestalta sig för min fader om vädret blev dåligt vid tillfället då timret skulle hem. Det blev att lyssna om motorbåten kunde höras på kvällen nere från sjön Rottnen över skogarna med sitt ”tuff, tuff”. Motorbåten hade tennkulemotor. Så länge båten hördes var allt som regel bra. Det kunde också hända att det gick sämre och flackarna brast sönder i sjön, med stora kostnader i släptåg för att samla ihop timret utefter någon strand eller ö, dit vinden och vågorna hade fört dem. Min pappa var alltid orolig för detta såsom varande ansvarig.
Det var inte bara timmer som forslades med denna motorbåt. Det kunde också vara massaved eller brännved. För dessa ändamål användes en särskild pråm som bolaget ägde. Denna lastades och togs sedan på släp efter motorbåten. Avlastning gjordes kanske direkt till järnvägsvagn på Hovmantorps station. Man kan förstå att Hovmantorp på den tiden var en betydande trafikknut både för båt och järnväg.
Även Konga AB ägde en motorbåt för transport av virke. Jag tror att de först hade en båt i sjön, som avvecklades på något vis. De fick sedan en motorbåt som gick under namnet ”Lill-Erik”. Denna båt forslade den mesta av all massaved som skulle transporteras vidare till sulfatfabriken i Konga. Från stränderna vid Rottnen forslades massaveden till Ronnebyåns utlopp från Rottnen vid Ånäs i Ormeshaga och vidare med flottning i Ronnebyån till fabriken i Konga. Dessutom fanns det ytterligare en båt för allehanda frakter på sjön. Frakter utfördes med ved till bl.a. glasbruken i Hovmantorp. Det fraktades träkol och andra speciella saker över sjön också.
Inte heller att förglömma alla trevliga och uppskattade sällskapsresor med alla de dessa båtar. Man skall även förstå den betydelse platserna utefter sjön hade när båttrafiken var som störst. Platser som Gamla Näset, Prästanäset, Ropudden, Näsudden, Fornatorp, Tomtsjön, Markushage, Sjölyckorna, Sandstan. Alla dessa platser kring Rottnen var aktuella varje dag. Passagerare kunde alltid medfölja och det gällde att hålla sig informerad om tidpunkter när båtarna avgick och vart de skulle. Många gånger har jag inte legat i fören på ”bolagsbåten” och sett vattnet forsa om denna då jag fått följa med min fader på resa till Linneryd, med Fransson som båtförare. Medan pappa uträttade sitt ärende där kunde jag under väntetiden med hjälp av de anställda båtlastarna utnyttja tiden för mete med de alltid befintliga metspöna.
Den tredje båten som ägdes av en privatperson var en fin båt som hade gått i trafik i någon större sjö. Jag har glömt var den var kommen ifrån. Mannen gick alltid under tilltalsnamnet ångbåtsförare Karlsson. Han var mycket fäst vid sin båt. Den låg förankrad i östra delen av viken i Hovmantorp. Man kunde så gott som dagligen se Karlsson besöka sin båt en stund så länge han orkade med detta. Han blev sjuklig och så småningom avled han. Det sägs att samma dag som Karlsson avled, sjönk båten i viken. Om jag inte minns fel skulle eremiten Elof Lindahl senare till stor del ja bärgat den sjukna båten. Huruvida detta är riktigt kan jag inte uttala mig om.