Under årens lopp har jag haft en del att göra med honom. Han bodde i skogen som jag skötte om i 35 – 40 år. Därför var möte med honom inget ovanligt.
Peter Elof Lindahl var född den 22 april 1870 i Lockatorp, Vissefjärda socken. Han kom från Södra Sandsjö hit till Hovmantorp och hade fått arbete på Ljuders Nickelsilverfabrik. Som ung skulle han ha emigrerat till Amerika. Han skulle under vistelsen där ha blivit sjuk och fått solsting påstås det. Hur som helst, hemma igen var han sig inte lik. Han hade skaffat sig en del egendomliga vanor. Han var klädd i dåliga och trasiga kläder. Han ville helst gå barfota såväl sommar som vinter. På vintern använde han när folk såg honom bottiner på fötterna men utan strumpor. Han tyckte, sa han, att folk tittade på honom. Då var det bäst at ha något på fötterna. Han ville helst äta vegetabilisk kost såsom rovor, kål och kålrötter. Han hade aldrig någon skjorta på kroppen. Endast en kavaj. Han lät också håret växa. Så man kan ju säga att han var före sin tid. Detta är mycket modet av idag bland vissa karlar. Sedan bodde han helst i skogen i hyddor han själv byggt till att börja med. Han var ohyggligt stark och djupt religiös.
En tid efter han kommit hem från Amerika skulle de makthavande i Hovmantorp försöka få in honom för vård på något lämpligt ställe eftersom uppträdandet var lite annorlunda. Därför fick ett par män tillsammans med fjärdingsmannen i Hovmantorp i uppdrag att lämna Elof Lindahl till ett vårdhem i Växjö. Han var inte hemma när de kom till hans boplats, men han hade synts nere på samhället, varför de beslöt att där tala vid honom. De mötte honom på gatan framför stationen i Hovmantorp. De uträttade sitt ärende och Lindahl, som var en mycket försynt man, sa i sin tur att det ville han inte att de skulle besvära sig med. De skulle då försöka ta fast Lindahl med våld, men det lyckades inte. Han tog var och en i sin tur och lyfte dem över den i vägkanten ganska höga hagtornshäcken, dock utan att skada dem och sedan gick han hem. Det blev aldrig mera tal om att Lindahl skulle till något vårdhem i Växjö.
Han var tekniskt mycket kunnig. Han lagade klockor och han lödde och lagade maskiner. Det var hans stora intresse. Som betalning för ett arbete skulle han ha två öre eller högst fem öre. Det var taxan. Men hjälpsam till det onaturliga var han. Han samlade på massor av skrot. Allt kunde vara bra att ha. Han kunde helt enkelt inte se något utan att, om han kunde, ta det med hem. Om inte annat så var det bra emot åskan, sa han. Därför fanns det på boplatsen massor av skrot, från bilchassi till paraplyer och nattkärl. Han köpte detta område från Tollstorps Södregård och det låg ovanför odlingsmossen Bönefly i Hovmantorp av hemmansägare Karl Jurlander Tollstorp. Platsen gav han namnet ”Upärk”. Det hade jordbruksnummer Tollstorps Södregård 7:22.
För att inhägna området fick han löfte att bryta en del stubbar. Av dessa gjorde han sedan en gärdesgård. Han hade också ingångsgrindar gjorda av trädrötter på gärdesgården. Han var så försynt så när han gick på en skogsstig där det fanns myror kunde han inte gå på stigen utan gick jämte denna.
En gång på 1930-talets sista år var jag och min broder Arvid ute en eftermiddag i augusti för att jaga skogsfågel. Dagen var efter den 21 augusti som alltid var den dag då skogsfågeln blev lovlig för jakt. Min bror och jag närmade oss Lindahls kulle, där han hade sina hyddor. Jag säger hyddor i flertal. Det var nämligen så att när Elof hade fått en hydda att bo i färdig, så fyllde hand den med skrot undan för undan så mycket att till slut fick han inte plats i den själv utan var enkelt tvungen att göra i ordning en ny hydda för att flytta till.
På den raka stig som gick fram till en av Lindahls grindar av rötter kommer vi gående. Vi hade då ännu inte skjutit någon fågel, och det varit ganska tyst i omgivningen. Solen sken så vackert längs med stigen. Plötsligt stannar min bror Arvid som går först och tar mig i rocken med orden: ”Titta där”! Och vad får vi se? Jo, lutad mot grinden sitter Elof Lindahl spritt språngande naken och solbadar, kisande mot solen. Nu var ju detta ingenting konstigt. Varför skulle han inte göra det? Men det roligaste var att se, hur han efter att ha upptäckt oss, på alla fyra, som en snabb hund springer utefter sin gärdesgård för att längre ner hoppa över gärdesgården precis som vilket djur som helst. Så sant, en riktig vildmarkens son. Trevligt att se. Vi lugnade oss en stund för att sedan gå fram och hälsa på Lindahl, som om ingenting hänt. Han uppträdde då som vanligt. Han kände ju oss båda väl. Vi brukade ofta jaga i trakten där omkring också.
Min far förvaltaren hade en tid motorcykel med sidovagn för sin tjänsteutövning. Det hände då att han såväl som jag senare måste fara vida omkring i orterna. Han hade affärer på gång i en ort som heter Flishult i södra delen av länet. Elof Lindahl som hade sin släkt i Södra Sandsjö i närheten, fick då ofta åka med min pappa dit för att hälsa på sin släkt. Han fick då åka i sidovagnen och detta var ju varje gång en stor upplevelse. Vid en sådan resa frågade Lindahl min fader en gång om inte motorcykeln någon gång gick sönder. ”Jo”, sa min pappa, ”nog gör den väl det. Men hur så”? ”Jo, jag tänkte, jag kanske kunde hjälpa till att laga den någon gång för att jag jämt får åka med”, tyckte Lindahl. Pappa, tyckte visst att det kunde gå för sig när det passar. Han skulle säga till när det blev dags. Och dags blev det kort tid därefter. Det var inga större fel med motorcykeln, men ändå något som Lindahl eventuellt kunde laga. Min pappa åkte ner till Elof Lindahl med motorcykeln och talade om för honom vad som skulle göras vid den och Lindahl var helt med på noterna. ”Den går att hämta i morgon eftermiddag. Då kan förvaltarn hämta den. Då är den färdig”, tyckte han. Och min far infann sig dagen efter hos Lindahl. Just när min pappa kom höll Lindahl på att skruva ihop cykeln och den sista skruven var strängt taget bara att dra åt ordentligt. Detta gjorde Lindahl bara med sin hands nypor. Så nu är den klar att köra fick min far lite försiktigt besked på. Åh nej, så enkelt är det inte. Vi måste dra till den där skruven riktigt innan jag sätter mig på cykeln, annars är risken stor att det kan bli katastrof om det delar på sig där, sa min pappa. Och därmed tog han fram en stor skiftnyckel under sätet i sidovagnen för att dra åt skruven, som var så viktigt. Men den som blev ganska snopen inför denna åtgärd det var min pappa. Han kunde inte med en stor skiftnyckel rubba denna skruv, som Lindahl satt fast endast med sina nypor. Min pappa kom hem mycket förvånad och med undran, vem egentligen Elof Lindahl var. Kostnaden, ja det var som vanligt två öre han begärde. Det gick också att betala en del in natura också och det fick nog bli så denna gång.
På Högaströmssågen vid Rottneå i Hovmantorp hade ett vattenhjul gått sönder till kraftöverföringen. Detta blev reparerat och axeln för detta skulle så sättas på sin plats. Detta var ju en mycket tung sak att utföra, varför en fyra, fem man hjälptes åt. Just då kom Elof Lindahl gående förbi. Han skulle gå till sitt hem. Elof Lindahl hade ju kort tid varit en av arbetarna på denna fabrik. Han var känd för att besitta ovanliga kroppskrafter av arbetarna på fabriken. ”Hör du Elof, hugg i här ett slag. Vi ska ha denna axel på sin plats”, var det någon av de sysselsatta arbetarna som sa. Och Elof han stannar upp, ser sig omkring tittar på det stora hjulet med dess axel och säger: ”Ja, kanske jag kan ta i för en två öre om det hjälper”. Han sade alltid så. Han kryper under axeln. Väntade inte på kamraterna utan lyfter dit hjulet på sin plats alldeles själv. Kamraterna bleknar. Lindahl går därifrån med brutet nyckelben visade det sig sedan. En prestation som länge dryftades från man till man.
Nere vid den så kallade torgplatsen i östra stationsviken av sjön Rottnen i Hovmantorp hade bolaget eller AB Lessebo skogar tidigare ett sågverk. Kvar efter denna såg fanns en del byggnader eller skjul i och som naturligtvis inte kunde vara till någon nytta. Dessa skulle avvecklas vid första lämpliga tillfälle. Elof Lindahl hade ännu en gång byggt ut sig själv på sin tomt upp i skogen vid Bönefly. Han hade samlat så mycket grejor av allehanda slag i den sista hyddan så han fick inte plats själv. Han hade klagat för min pappa hur illa han hade det och det var ju vinter med ganska mycket snö. Goda råd var dyra brukar det heta. Min far tyckte ju också att en rishydda ändå inte kunde vara något att bo i under så kall vinter som det nu såg ut att bli. Det var då som min far kom på sin idé. Vid den gamla sågen vid torgplatsen finns en byggnad som användes som kontor för sågen då den var igång. Kunde kanske Lindahl ha användning för denna möjligen? Detta så kallade kontor var nästan en kopia av den lilla stugan på tomten i Tollstorp som också tidigare stått på sågtomten vid Rottneå för samma ändamål. Skillnaden var att ingångsdörren på den på torgplatsen fanns vid framsidans vänstra del mot den i Tollstorp finns på dess högra del.
Lindahl tillfrågades och han blev oändligt glad. Hur skulle han någon gång kunna betala denna byggnad och hur skulle det gå till att få upp stugan till hans boplats. Svaret han fick var, att det skulle min fader ordna. Bara han ville hjälpa till lite själv. Och den som skulle köra stugan upp till Upärk det var jag med hjälp av min gode vän i skaklarna hingsten Leif. Det var ju så min far hade tänkt sig det hela.
Det var en klar vinterdag, med ganska mycket snö, som jag fick detta uppdrag av min pappa. Lindahl skulle finnas på plats vid stugan på torgplatsen. Jag skulle bara ta med mig nödvändiga verktyg, såsom såg, yxa, spett och skyffel bland annat. Och jag åkte iväg på värlandskälkarna på vilka fanns en stabil vedhäck som jag nog ansåg kunde vara bra att ha. Mycket riktigt, Elof Lindahl var på plats när jag kom. Vi plockade bort alla fönstren och dörren. Började så att plocka ner stugan. Jag fick samtidigt en idé att det kanske kunde gå bara att frakta en hel vägg på en gång utan att dela på den. Sagt och gjort. Vi försökte frakta hela väggen som den var. Den lastades och jag stöttade den med annat virke från byggnaden. Med detta lass åkte jag iväg över bilverkstaden mot Bönefly. För att ha möjlighet att köra så nära intill Lindahls boplats som möjligt åkte jag av vägen och forcerade i snön genom skogen över en liten sankmark och upp i en cirka 10-årig ungskog. Där fanns det en liten öppning att lägga av lasset på. Väggen lät jag stå uppställd mot ett mindre träd. Efter avlastning återvände jag ner mot torgplatsen för att hämta ett nytt lass. På återvägen strax innan jag passerat Hovmantorps bilverkstad möter jag Lindahl. På min fråga varför han kom häråt svarade han att han skulle hjälpa mig att lasta av lasset, vilket ju redan var gjort. Jag såg på honom att han inte mådde bra. På min fråga om det hänt något så medgav han att trots min varning att vara försiktig för det rasar lätt, då jag körde iväg med lasset, så hade taket ramlat över honom. Han hade lite ont i sidan sa han men det går säkert snart om. Jag bad honom gå hem och ta det lugnt för jag klarar nog detta själv och så skildes vi. Jag for ner för att hämta nytt lass och han gick upp till Upärk.
Jag fortsatte med att riva ner resten av stugan och lasta på så mycket jag kunde på kälkarna, men delade väggarna i mindre delar och åkte sedan åter upp till Upärk med ett lass. Jag körde fram till samma plats där det första lasset blev avlagt och där jag ställt den hela väggen mot ett mindre träd. Till min förvåning konstaterade jag att väggen var borta. Den var oerhört tung och min första tanke var, att någon människa följt mina spår och lastat upp den dvs. stulit den till ved eller dylikt. Jag såg snart att detta var en omöjlighet. Däremot kunde jag till min stora fasa förstå att Lindahl själv, efter spåren att döma, tagit väggen på ryggen och rivit av all snö på ungtallarna utefter vägen upp till den plats bland de andra hyddorna, där stugan sedan skulle monteras upp. Jag följde spåren dit upp och såg att detta var verklighet. När jag sedan träffade Lindahl hade han gått en annan väg ner till torgplatsen. Han hade gått vägen förbi Rottneå denna gång. Han var inte bra och jag förstod att han verkligen var illa ute. Vi slutförde flyttningen. Frakten kostade enlig Lindahls taxa två öre. Och bolaget tror jag höjde priset på stugan till 5 öre enligt taxan. Allt ordnade sig i detta fall. Men värre var det med Lindahl. Han hade brutit tre revben och blev av fattigvårdsstyrelsen i Hovmantorp sänd in till lasarettet i Växjö där han blev behandlad. Han fick sedan bo på Ålderdomshemmet i Hovmantorp tills han blev bra.
En detalj återstår dock. Hurudan var denna man, som med tre brutna revben kunde bära en hel vägg i cirka 200 meter på sin rygg samtidigt som han river av snön på alla ungtallarna utefter vägen upp till platsen. Avtryck av bara fötter i snön kunde också urskiljas. Var fästet möjligen bättre utan bottinerna som var hårt slutna. Snällare och vänligare människa fanns inte. Jag kommer aldrig att glömma denne man och mina möten i skogen med honom. Mycket mera finns att säga om honom som positiv person. Elof Lindahl avled i Hovmantorp år den 10 september 1953 och vigdes till den eviga vilan på Hovmantorps kyrkogård.