160 Ett svårt sjukdomsfall – på skämt.

Då vi yngre bröder var tonåringar, fanns det inte så stort utbud med nöjen. Efter dagens hårda slit i lantbruket efter en plog eller med gallring av rovor och betor, men kanske också med skogskörslor hade vi ungdomar stort behov att träffas på kvällarna med kamrater och byta tankar om livsproblem. Vi kunde då träffas vintertid antingen här hos oss uppe på norra rummet eller i Häggagården på våra kamraters sovrum. Men också på Haga på andra sidan vägen, kunde vara en bra samlingsplats för oss. Ofta kom kortleken fram men om pengar fanns inte råd att spela vid sådana tillfällen. Vi kunde också ha stor behållning av andra aktiviteter, kanske sport av något slag. Uppträden där vi själva var aktörer, sång och musik var vi alltid intresserade av. Det var alltid roligt med intressanta samtal om det vi tidigare hade upplevt.
Det var en höstkväll omkring år 1924. Vi ungdomar, Arvid, Birger och jag, väntade hit våra kamrater Tage och Nils från Häggagården. Vi konstaterade vid eftermiddagskaffet att mamma hade inköpt ett alldeles nytt och naturligtvis obrukat emaljerat nattkärl under dagens handelstur. En tingest, som på den tiden alltid tillhörde toalettservisen i varje sovrum. Vattentoaletter i hemmen var då högst ovanligt. Detta kärl var nu avsett för oss på norra rummet d.v.s. Arvid, Birger och lilla jag.
Vid syn av detta oanvända rena och snygga kärl flög plötsligt en idé genom broder Arvids huvud. Vi skulle skoja med Tage och Nils när de kom hit.
Arvid bad därför min moder att hon skulle diska nattkärlet särskilt noga. Han bad därefter om att få lite svagdricka som han sedan slog i nattkärlet och spädde sedan ut innehållet med vatten tills det fick den färg som det kommande innehållet alltid hade i dylika kärl efter användning.
Arvid instruerade sedan Birger och mig att han nu skulle låtsas vara allvarligt sjuk och lägga sig avklädd i sin säng. Nattkärlet ställde han under sängen med sitt tillfälliga drickbara innehåll på lämpligt avstånd från sig själv. Birger och jag skulle sedan se lite bekymrade och ledsna ut på grund av Arvids plötsliga insjuknande och som tydligen på något vis hade gått åt huvudet. Vi skulle placera oss i motsatta sängen vid andra väggen, liksom för att övervaka Arvids åtgärder om något skulle hända. Tiden gick och vi väntade.
Vi får höra steg i trappan och helt enligt planen står de där innanför dörren i vårt rum kamraterna från Häggagården. De får direkt syn på Arvid, som ligger vänd in mot väggen med täcket nästan helt draget över huvudet. Vissa stönanden kommer från hans säng. Birger och jag ser lite spända ut. Detta föranleder ögonblickligen Tage att fråga: ”Vad är det med Arvid?” Och Birger svarar: ”Han har plötsligt blivit svårt och onaturligt sjuk. Ja, det är som han inte vore riktigt klok ibland”. Kamraterna förstår. Arvid jämrar sig ju och yrar tydligen också en del. Tage och Nils antyder att det kanske vore bäst att omgående vända hemåt under sådana omständigheter. ”Nej,” säger Birger, ” ta det lugnt. Vi kanske behöver hjälp med Arvid. Man vet aldrig.”
Tanken hinner inte tänkas till slut förrän den hårt låtsassjuke Arvid sätter sig upp i sängen, gnuggar sig i ögonen, stönar, hostar och kastar sig framsträckt ner under sängen och griper det där placerade nattkärlet och sätter det för munnen och dricker med stort begär ur det tillfälliga innehållet. Detta ser ju för Tage och Nisse naturligtvis helt vansinnigt ut. Tage ropar: ”Stoppa honom. Han är inte klok.” Han gör sig också beredd att handgripligen ingripa, men hinner inte förrän Arvid formligen kastar den urdruckna pottan tillbaka under sängen, lägger sig ner och drar täcket över huvudet med ett lätt jämmer.
Ögonblicket därpå löses spänningen upp genom att Arvid reser sig upp ur sängen och skrattande berättar om lurendrejeriet. Kvällen blev sedan mycket rolig för oss efter detta skämt och att det hela gick så väl i lås. Tage och Nils kunde inte tänka sig att det var ett alldeles nytt kärl som stod under sängen den kvällen. Man förstår lätt deras förvåning.