Vid Ekerås på östra sidan om Bergdalavägen fanns det för många år sedan en kalv vars mor hade blivit bildödad. Efter olyckan kunde inte kalven hittas och fick leva vidare ensam. Jag hade stött på kalven bakom Lilla Ekerås. Det var nog i juli månad. Kalven hade trots allt växt till sig ganska bra. Jag förstod redan tidigt att den skulle vara lätt att prata med. Den ville ju gärna ha sällskap. Man kunde till och med mata den ur handen.
En dag på eftermiddagen, när jag var på hemväg, fick jag se kalven på Bergdalavägen nedanför Lilla Ekerås ungefär mitt för infarten till Nyatorp. Jag stannade bilen för att jag ansåg att här kunde den inte vistas. Det fanns ju stor risk att den också skulle bli påkörd av en bil. Jag skaffade mig en rejäl björkslya och motade sedan in kalven i den cirka en meter höga granplanteringen på Lilla Ekeråslyckan och vidare ner mot Skruvaflyet. Jag vände sedan åter upp till min bil för att fortsätta min färd. Innan jag fortsatte hemåt satte jag mig på dikesrenen vid planteringen för att vila mig efter språngmarschen men även för att se om kalven kom tillbaka efter mig. Och mycket riktigt hör jag älgkalven komma bakom mig och jag ser samtidigt en personbil komma från Bergdalahållet. Jag anser med säkerhet att kalven inte kommer att gå ut på vägen framför bilen. Därför sitter jag alldeles stilla för att jag förstår att det är mig älgkalven vill ha kontakt med och som han tror kan få något att äta av. För att skoja med bilförarna så sitter jag alldeles oberörd kvar och ser oförstående ut när de nästan håller på att köra av vägen när de ser älgkalven i min nacke. De bromsar in och kommer ut med en förskräcklig hastighet ur bilen strax efter det de passerat min plats. De ropar till mig: ”Ser du ingenting?” Och jag svarar: ”Nej, vad då?” ”Du har ju en älg alldeles inpå dig”, ropar de. ”Jaså den,” svarar jag och slår till kalven på nosen. ”Du är dum,” får jag till svar och de försvinner mycket fort in i bilen och bort därifrån. Sedan gjorde jag om bortkörningen, denna gång över Skruvaflyet ett stycke och ner bakom Ambringaberg. Jag såg kalven senare nere omkring Johanstorp och allt tycktes gå bra.
Ett annat år hade jag en lika omöjlig kalv uppe på bolagets Björnekeskift strax ovanför Bergdala. Jag hade fått virke upplagt på planen längst upp i Björnekebacken för att mäta in. Jag fick ingen ro för denna kalv. Den ena bilen efter den andra kom körande förbi med stor risk att de skulle köra på kalven. Han var så sällskaplig så han ville tvunget stå alldeles intill mig när jag skulle mäta in vältorna. Jag fick till slut göra samma sak där, bryta en bra slya och med hjälp av den köra iväg honom långt bort.
En tam älgkviga fanns jag uppe vid Harängsvägen upp i Lövås. Henne kunde jag mata från bilfönstret. Jag visste var hon fanns och tog alltid med mig något gott för en älg. När jag sedan stannade och lockade på henne kom hon fram och fick sitt goda från bilfönstret. Jag vågade inte gå ut till henne. Vi kände varandra för dåligt för det.
Utefter den sk. Pussavägen i Hästhagen tre km norr om Hovmantorp fanns en kalfälla, där plantorna började växa till sig och mellan plantorna växte rätt mycket björk med inslag av sälg. En dag mötte jag på en ganska vacker fem-taggad älgtjur gående invid vägen och ryckte i buskarna. Jag stannade och började vänligt prata med honom. Jag lockade som jag brukade göra på älg. Han blev nyfiken förstod jag. Han kom alldeles inpå bilen den gången. När jag hade vägarna förbi senare hände samma sak och med samma resultat.
Lite senare på hösten skulle det bli älgjakt. Jag hade bett pojkarna på Fridhem, Erik och Lennart att göra i ordning den del älgpass i Fridhemsflyet och trakten däromkring inför bolagets drevjakt. En dag åkte jag upp till Fridhem för att se om passen var i bra skick. Jag parkerade bilen på vägen ovanför Fridhem och gick ut i flyet till närmaste pass. Jag satte mig på jaktpallen och började rätta till lite grankvistar som fallit ned. Ögonblicket efter fick jag se älgtjuren från Hästhagsfällan komma fram till mig utanför skyttekransen på passet. Kransen var emellan oss. Jag kände igen honom och pratade som jag tidigare hade gjort med honom. Jag gick från pass till pass och han följde efter precis som han också skulle inspektera passen. Det såg ju lite roligt ut. Han kanske var som närmast mig en fyra till fem meter, men man kan ju aldrig lita helt på en älgtjur. Jag beslöt därför att ta en omväg när jag skulle gå tillbaka till bilen för att jag undvika att komma för nära älgen.
När jag kom upp till Fridhem någon dag senare hade Fridhemspojkarna avbrutit sitt arbete med passen och jag frågade om orsaken. Jo, de berättade att samma kväll i skymningen efter att jag varit och tittat på passen, hade de hört något på fönstret i sin stuga, som skrapade och blåste. När Lennart såg efter närmare, var det en älgtjur med fem taggar på hornen, som gjorde sig påmind. De blev ju alldeles förskräckta, men inte värre än att de följande dag gick till skogen för att fortsätta med älgpassen. Det var då som även de fick sällskap med samma älgtjur. De vågade inte fortsätta utan avbröt arbetet någon dag, så kanske han försvinner, tänkte de. Pojkarna kunde efter någon dag fortsätta sitt arbete med passen och allt gick bra. Det är ju faktiskt så, att hur snäll och trevlig en älg ser ut att vara och särskilt då en tjur, så byter han ibland humör omedelbart och sparkar då med frambenen eller tar till hornen för att sätta sig i respekt. Man bör alltid vara på behörigt avstånd från en älg.
En tid efter älgjakten, som denna älg klarade sig levande från, ringde Anton Petersson på Klackholmen och meddelade att han hade en älgtjur som står utanför farstukvisten och inte ville gå därifrån. Anton vågade inte gå ut. Han hade också ett äppelträd alldeles intill knuten med gott om äpplen. Han hade ätit upp alla äpplen. Anton berättade om att tjuren bara gick in under trädet och slog till detta med hornen så att alla äpplena rasade från trädet. När det var slut på marken gjorde han om detta och så höll han på tills alla äpplen var uppätna. Tydligen var denna älgtjur specialist på äppelplockning och det var troligen enligt beskrivningen samma tjur som funnits vid Fridhem. Båda platserna är närmaste grannar.
Det gick så ytterligare en tid. Då ringde Erik Karlsson i Västorps Ulvagård att han hade en älgtjur som bevakade deras köksingång och förföljde alla som vågar sig ut. ”Du känner ju till denna älg har jag hört”, sade han. ”Kan du inte komma hit och hjälpa oss, så vi slipper honom”. ”Jo visst, det kan jag göra”, svarade jag. ”Men då skall jag ta med mig polisen, så kanske vi kan skjuta älgen. Vi får säkert omgående tillstånd till detta genom polisen”, svarade jag. Jag ringde omgående polis Börje Engerby i Hovmantorp. Vi var goda vänner och hade tidigare varit ute i sådana ärenden tillsammans. Allt gick bra och vi skulle mötas uppe i Västorp. Jag åkte omedelbart iväg och ditkommen hade älgen tillfälligt gått bakom ladugården. Detta gjorde att kvällsmjölkningen i ladugården kunde utföras utan obehag.
Jag hade min älgstudsare med mig och hade skjutit om nöden så krävt. Men det är ju så att man skjuter inte en älg i olovlig tid om det inte är alldeles nödvändigt. Jag gick bakom ladugården och älgen följde med mig nedåt skogen. Såväl polisen som jag ansåg att det var onödigt avliva älgen nu i mörkret. Vi kunde vänta tills dagen gryr igen. Däremot utfärdades det order om avlivning så fort lämpligt tillfälle gavs och tillfället kom ett par dagar senare. Älgen kom till Änga i Furuby och var lika närgången där. Han avlivades av de där boende Stig och Göte Karlsson. Båda var mina skogsarbetare.
Man kan av dessa händelser dra slutsatsen att det är mycket lätt att få vilda djur halvtama, men det gäller att alltid vara mycket försiktig i umgänget med dem.