När man tänker tillbaka i tiden om händelser, som kunde blivit ödesdigra för familjen, är det svårt att komma förbi en kuslig skenfärd med en av de hästar som funnits i stallet. Min pappa var någon man talade mycket om förr i tiden. Han förstod sig på hästar och blev därför ofta anlitad om någon hästaffär skulle göras eller också kunde han bli tillfrågad för att ge ett gott råd om hästar och särskild då hästsjukdomarna. Vi ägde stoet Zaritza och hingsten Leif en tid. Zaritza var ett fullblod och hon var mycket känslig. Hon var mycket lämplig som åkhäst och det gick undan att åka efter henne. Hon hade också gått som tävlingshäst på travbana. Någon häst för skogskörslor var hon därför inte. Birger körde henne i skogen och jag hingsten Leif vid den här tiden. Pappa sålde Zaritza då den inte fungerade bra i skogen.
Jag tror att året var 1926. Ryttmästare Y Kjellsson på Hovmantorps säteri hade en vacker unghäst, ett sto till salu. Jag tror hon var en korsning mellan s.k. norsk häst och kanske fjordhäst. Hon såg ut som en sådan. Den var nyligen tämd men inte helt inkörd. Nu skulle pappa skaffa oss detta sto i stället för Zaritza och Birger skulle köra henne i skogen. Hon hade namnet Zabra. Och vacker var hon det vill jag lova.
Zabra kom hit på våren 1926 och Birger och jag hade en påbörjad skogsskift mellan Rottneå och Bönefly att köra. Där fanns enbart massaved och jag tror det var lite träullsved också som ännu låg kvar för bortkörning till stationen i Hovmantorp.
En dag skulle min fader åka till Linneryd i något ärende. I stället för att cykla eller åka motorcykel med sidovagn, som han också hade möjlighet till ville han prova det nyinköpta ungstoet Zabra framför fjädervagnen. Men Zabra hade aldrig tidigare varit körd framför någon fjädervagn. Hon var också i längsta laget i fjädervagnsskacklarna, med påföljd att när hon blev inhållen med tömmen gick hon emot med baken i fjädervagnskarmen. Detta irriterade Zabra.
Samtidigt som Birger och jag skulle sela upp hingsten Leif och köra till skogen med honom denna morgon, skulle vi sela upp Zabra åt pappa och köra fram henne till verandan där pappa stod färdig att sätta sig upp i fjädervagnen för vidare färd till Linneryd. Lillasyster Elvy skulle också få åka med till skolan i Hovmantorp. Birger och jag tyckte Zabra verkade lite orolig framför vagnen, men pappa, som den hästkarl han var, skulle nog lära henne menade han på.
Han tog så avsked av oss och samtidigt som han åkte ut genom porten passerade Carl Jurlander i Tollstorp med sin mjölkskjuts. Jurlander sålde krukvis ensam mjölk till olika personer i Hovmantorp, som han varje morgon körde hem till dem. Övriga bönder i Tollstorp liksom vi, var anslutna till en mjölkförening där två bönder varje dag forslade ner all mjölk från byn till två olika utlämningsställen i Hovmantorp, där allmänheten i samhället sedan själva kunde få sitt mjökbehov för dagen. Pappa körde nu efter Jurlander ner mot Hovmantorp.
Innan Birger och jag fortsatte till vårt körskift, stannade vi ett kort ögonblick kvar hos mamma på verandan. Vi hörde då ett hårt skrammel nerifrån vägen där de båda skjutsarna nyss försvunnit. Vi fick bråttom iväg, men hann inte ut genom porten förrän Jurlanders märr kom med en skackel släpande vid sidan bortifrån Målavägen i ”stryk sken”, som det heter på hästspråket, förbi och uppåt Tollstorp. Nu var ju detta i och för sig ingen ovanlig syn med just detta sto. Det hade vi sett ett par gånger förut för hon var ju en s.k. skenhäst. Men varför kom hon just nu och vi befarande det värsta. Vi åkte snabbt iväg med hingsten neråt vägen. Vi mötte Carl Jurlander och han bara skakade på huvudet. ”De ligger där nere och jag undrar hur det har gått med Arfvidsson”, var hans besked till oss. Och mycket riktigt. Strax före Säterivägens anslutning till Ingelstadsvägen på sydsidan om denna låg Zabra på rygg i vägkanten och sparkade för att komma upp och lös ifrån vagnsskacklarna. Vid hennes bakben låg pappa men ej vid medvetande efter att vid fallet slagit huvudet i en stor sten. Elvy sprang gråtande omkring. Pappa jämrade sig högljutt. Jurlanders f.d. mjölkvagn låg strax framför i diket med mjölkkrukor naturligtvis spridda över hela vägen liksom mjölken. Ja, det var en hemsk syn för oss att komma till. Hingsten fick ju lov att stanna nära uppe på vägen och orolig var givetvis han också. Men som väl var kom också mamma och någon mera person, jag kommer inte ihåg vem det var, till vår hjälp. Vi fick omedelbart försöka få bort Zabra innan hon sparkade sönder vår far så nära intill henne som han låg. Sedan lyfte vi försiktigt upp pappa på vår vagns åkbräda och körde sakta mot hemmet igen. Allt gick vägen. Doktor Tegner i Växjö kom omgående ut. Han var ju, kan man säga, vår husläkare under många år och pappa och han var goda vänner. Han konstaterade en svår hjärnskakning. Pappa vaknade inte upp från medvetslösheten förrän vid tvåtiden på eftermiddagen. Han blev ju givetvis beordrad till stillaläge i många dagar av doktor Tegner. Ett fult krossår i bakhuvudet hade han fått. Det kunde ha gått mycket värre och vi får vara glada att det inte blev så.
Pappa talade sedan om hur det hela gått till. När pappa hunnit ifatt Jurlander med Zabra med sin mjölkvagn så tecknade pappa till Jurlander att släppa förbi Zabra och pappa, för pappa hade svårt att hålla in henne eftersom vagnen stötte till henne i baken för var gång så skedde. Jurlander förstod inte vinken. Följden blev till slut att Zabra hoppade upp i Jurlanders vagn bland mjölkkrukorna. Jurlanders vagn välte och åkte direkt ner i diket dit även Zabra med vagn förpassades. Ingelstadsvägen var då inte mer än hälften så bred som den är idag. Det fanns endast två hjulspår i vägen och kanten mellan dessa och diket var knappast mera än en meter. Jurlanders märr kunde ta sig lös och tog vägen in mot Fridslund och vidare förbi där hemma. Elvy som satt på pappas vänstra sida blev vid fallet liggande över pappa och klarade hon sig utan skador och blev mest bara rädd tror jag.
Dagen efter åkte vi med Zabra till skogen där broder Birger ej lät henne få många vilostunder. Jag tror att hon nog inte gärna hade skenat på kvällen vid hemfärden från skogen. Jag med hingsten kunde ta det lite lugnare.
