År 1919 i början av augusti månad, började jag i småskolan. Min lärarinna hette Anna Kraak. Mina bröder Arvid och Birger hade också haft turen att få henne som lärare. Jag har ett kort taget mot stenmuren vid skolans vedbod, där hela klassen finns med, i mina gömmor. Av min bror Birger fick jag rådet att helst sätta mig i respekt bland kamraterna, vilket kanske inte alltid var så bra nu efteråt, när jag tänker därpå. Det kanske ofta blev för mycket fejd, eftersom jag ville bestämma allt bland kamraterna antingen det gällde lek eller annat. Ett exempel härpå, som jag aldrig glömmer och kanske helst skulle hålla hemligt, är den gång på en middagsrast efter avslutad måltid, vi pojkar fick för oss att klättra upp i ett par stora granar, som stod bakom stenmuren vid skolans vedbod. Jag kom dit bland de sista och någon fin plats eller gren att sitta på och gala för flickorna, som fanns nedanför på skolgården, fanns inte kvar till mig. Jag var dum nog att se ut den plats jag ville ha och där satt en av mina kamrater Knut Gustavsson från Stora Bökås. Jag sa till honom att gå därifrån för där skulle jag sitta. Då han inte reagerade rev jag ner honom från grenen och jag ser ännu för mig hur han ramlade utefter grenarna mot marken. Som väl var ramlade han bredvid stenmuren. Annars vet ingen hur det gått. Han skadade sig ändå. Vi bar in honom i väntsalen i vår klass. Där kvicknade han så småningom till. Jag tror jag minns att han bland annat slog ut framtänderna. Det blev givetvis stor uppståndelse i skolan den dagen med stor skam för mej med förhör mm. Jag var en stor ”buse” enligt hela skolans omdöme och jag håller nog med dem om detta. En sådan skulle beses på rasterna och det gjordes minsann också. Jag fick stå i skamvrå på rasterna inför hela skolan. Jag led oerhört.
Ett annat exempel som inte precis talar till min fördel förekom i min 6:e klass då jag och samtliga kamrater begav oss upp i skogen bakom skolan på middagsrasten för att roa oss. Där fanns bland annat en mycket stor sten, man kan säga nästan som ett litet berg. Vi började leka ”herre på täppan” på detta lilla berg. Det gick så till att alla knuffade bort och ned alla från berget (stenen). Den som kunde hålla sig kvar blev ”Herre på täppan”. Jag lyckades till slut bli kvar och kamraterna kunde inte ens med hjälp av andra kamrater och med hjälp av långa slyor och käppar, vilket även jag hade, få ner mig därifrån. Berget var ganska högt. Tiden gick, rasten tog slut och inga pojkar kom till lektionen i skolan. Vår lärare, som hette A. A. Andersson, skickade upp en av flickorna att hämta oss. Ingen lyssnade på henne i stridens hetta. Inte heller nästa flicka fick något gehör, som kom för att hämta såväl oss som den först anlända flickan. Båda gick tydligen åter. Till slut blev jag väckt i min stridslust genom att en hårdhänt person tog mig i nacken och ruskade om mig. Denne person var vår lärare Andersson som kunde vara ganska hårdhänt om han inte blev åtlydd. Han ansåg att det var jag som eggade upp kamraterna, eftersom jag inte gav upp, att glömma skolan när rasten var slut. Jag håller nog med honom. Eftersom han i själ och sinne gillade grabbar med ”lite fart på”, så blev efterräkningarna ej så svåra. De var mycket bra såväl min skollärare som min lärarinna. Jag hade fröken Kraak till och med klass 4.