Min barndomstid i småskola och folkskola kanske inte alltid var så rolig: Mest beroende det på att mina föräldrar hade det som svårt ekonomiskt sett. De första åren var bra, men de sista var sämre. Mina äldre syskon gick på skolor och det kostade givetvis pengar, som naturligtvis vi yngre många gånger fick lida för. Annars kan man säga om de stunder som man inte gick i skolan och läxan var avklarad på kvällarna, hade vi många gånger mycket roligt. Vem minns inte den ljuvliga tiden på vinterkvällarna då vi kunde åka kälke i ”Rylandabacken”. Vi kallade den så, lutningen mittför gamla möbelfabriken i Svenssonska fastigheten cirka 1 km härifrån mot Hovmantorp. Denna lutning är numera inte så brant. Vägen är breddad och lutningen uppfylld. Många ungdomar och mycket roligt hade vi där. Sedan kunde vi med våra sparkstöttingar och kälkar på kvällarna få ”hänga efter” hemvändande bönder, som på dagen kört timmer till någon såg eller åt bolaget till Hovmantorps station för vidare transport på järnväg till Lessebo. De senare körde då åt vår far. Vi kunde åka med dessa körare långa vägar för att sedan vända om och följa med nästa lämpliga skjuts. Hela luften genljöd av bjällerklang och intressant nog kunde vi på klangen fastställa vem det var som kom. De flesta av körarna som körde på bolagets skogar var vi mycket kända med och blev därför aldrig nekade att ”hänga efter”. Det fanns även körare som inte gillade detta och det kunde bli spännande nog att försöka ändå. Vi fick bara akta oss för piskan.
Vid 10 - 12 års ålder så var det på vintern sparkstöttingen med stålskenor som kom till användning och skidorna som blev vårt mesta fortskaffningsmedel. Till att börja med var det backarna som drog och där jag själv gärna var sedd gäst på skidor för jag var nog lite för våghalsig ibland och därför blev jag ofta övertalad att prova om backen var svår. Dumt nog, för jag bröt till slut av både mina egna och min bror Birgers skidor. Vid äldre år slog jag mitt huvud i en tall i en trång passage, varom ett ärr vid ena tinningen ännu idag syns. Så småningom blev det dock längdåkningen som tog överhand hos oss.
Fanns det fin is eller kunde is frambringas på något sätt blev det skridskorna också använda. Vi spelade givetvis bandy och som det senare visade sig ej utan framgång. Vi kom att ingå, såväl Birger som jag, i Hovmantorps GoIF:s bandylag senare. Broder Arvid var aldrig med i något bandylag.