En mycket tråkig händelse utspelades i vår familj som har satt outplånliga spår efter sig. Året var 1917. Jag minns att vi nyss hade fått vår ladugård ombyggd och moderniserad med cementgolv och åtta tidsenliga hästspiltor och sex kobås. Allt var bra och vår familj tycktes gå en fin framtid till mötes. Det var den 17 oktober och höstlikt väder. Jag fanns på kvällen sedan mörkret lagt sig i ladugården tillsammans med min mormor Brita Stina. Hon var mina föräldrars hjälpreda där och hon satt just och mjölkade en kossa som hette Rosa. Denna kossa hade sin plats i båset närmast utgången på baksidan av ladugården. Jag befann mej där dels för att lysa min mormor vid mjölkningen med fotogenlykta, men även för att lysa mina bröder Arvid och Birger som samtidigt höll på att nödtorftigt sadla upp hästen Modig. Arvid skulle i Birgers ställe, som inte var så glad att vistas ute i mörker, rida upp till Västorp och hämta lite smör. Det var ju krigstid och ont om den varan. Båda ladugårdsdörrarna på framsidan stod öppna för Modig hade just letts ut. Hästen Modig hade sin plats i spilta nr 2 av de norra spiltorna. Arvid hade just satt sig upp på hästen.
Mina båda äldsta bröder Carl och Hilmer fanns uppe på norra rummet det s.k. pojkarnas rum. Min pappa var upptagen på kontoret, som då fanns i dåvarande nordöstra rummet av husets nedre våning. Min mamma hade gått ut till källaren som då fanns under sädboden efter potatis. Dagny var inne i Haga hos sin goda vän Lilly Eriksson och troligen på hemväg därifrån. Astrid var enligt egen utsago inne hos Emma Blomén på andra sidan vägen. Min äldsta syster Naemi var tillsammans med min yngsta syster Elvy ensamma inne i köket. Eftersom ännu ej elektriskt ljus nått fram till våra trakter, fanns endast fotogenlampor och senare karbidlampor att tillgå för att få lite ljus om kvällarna under den mörka tiden. Man kunde givetvis också använda stearinljus. Och det var just detta med fotogenlampor som var orsaken till denna fruktansvärda tragedi som drabbade vår familj denna olycksaliga höstkväll år 1917.
Min syster Naemi var fyllda 15 år och hade strax innan konfirmerats. Hon var som äldsta dotter van att bistå min mamma med allehanda göromål av vad slag som helst. Tidigare denna dag hade det tvättats eller kanske bökats vid familjens utetvättställe, som då fanns mot stenmuren borta vid den äldre hundgården.
Medan min mamma tog med sig någon sorts ljus för att se att hämta potatis i källaren skulle Naemi under tiden fylla på fotogen i en av lamporna i köket. Min syster Elvy, som då var tre år hade hon satt upp på spiselhällen framför där befintliga bakugnen intill kokspisen, som ännu var varm. Troligen gjorde min syster Naemi misstaget som var ganska vanligt på den tiden, att inte släcka fotogenlampan som skulle fyllas. Hon behövde ljuset från denna under påfyllningen. Med stor försiktighet brukade detta gå bra. Man vek bara ut lampan mot sidan så att ingen gas från den påfyllande fotogenen nådde eldslågan. Denna gång misslyckades av någon anledning allt. Det blev en explosion. Hennes förkläde och övriga kläder fattade eld. Hon tappade troligen allt så att fotogen rann ut. Det tog eld i köket även där Elvy satt. Naemi förstod att hon måste springa ut för att få hjälp och troligtvis skulle hon försöka nå bort till tvättstället vid hundgården för där visste hon det fanns vatten i baljorna efter dagens tvätt. Hon tog därför vägen ut på framsidan genom en dåvarande mindre garderob, genom tamburen och ut på verandan och därifrån i riktning mot tvättstället vid hundgården över gräsmattan. Hon orkade dock inte längre än cirka tio meter in på gräsvallen där hon föll omkull. Naturligtvis skrek hon vad hon förmådde. Detta hörde givetvis bröderna Carl och Hilmer uppe på sitt rum på andravåningen. Carl ramlade fort nerför den då mycket branta trappan och nådde Naemi först av alla. Han rullade henne på gräsvallen så att elden i hennes kläder släcktes och slet sedan upp blusen i halslinningen för att få bort de brinnande kläderna som ändå glödde på kroppen.
Jag ser denna syn genom de öppna ladugårdsdörrarna hur någon kommer som ett brinnande eldhav springande och jag skriker till min mormor, som då höll på att mjölka: Mormor, Mormor Astrid brinner! Jag kunde ju där inte bedöma vem det var. Arvid som just satt upp sig på hästen Modig rider direkt fram till platsen, hoppar av hästen för att hjälpa Carl och Naemi. Hästen fick ta vägen vart den kunde. Mamma och Pappa samt övriga skyndade givetvis till. Denna syn då Naemi kom utspringande som ett enda eldhav glömmer jag aldrig. Hela köket stod i ljusan låga. Elvy som satt vid spisen i eldhavet lade sin arm på den varma spisen och fick ett brännmärke, som hon fick bära på under många år från armbågen och ner till handleden men som med tiden blivit mindre och mindre. Elden i köket kunde släckas. Dock uppstod stora skador.
Naemi avlider
Carl bar in Naemi och lade henne i en av mammas och pappas parsängar i sängkammaren tills hon vidarebefordrades senare på kvällen till Växjö lasarett. Livet gick dock inte att rädda under dåtida svårigheter att klara av större brandskador. Hon avled tre dagar senare den 20 oktober 1917.
Givetvis var det stor sorg och förstämning i vår familj och även runt om i orten. Jag ser ännu i dag min syster Naemi när jag vill, hur hon ligger där i sängen med sina brända skinnslansar på kroppen. En hemsk syn man aldrig glömmer. Och hon sa när hon låg där: ”Varför gråter ni. Det gör inte ont. Jag känner ingenting”.