Den gamla ladugården var ej så lång som den nuvarande. Stenmuren från norr gick förbi nuvarande äldre hundgården, snickarboden och ladugården mot Målen. Man ser ännu rester av den innan Målagränsen. Dessutom fanns det en cirka två meter bred gång mellan ladugårdsgaveln och stenmuren. Vid nuvarande nordöstra ladugårdsknuten fanns det en infart genom en grind utefter ladugårdsväggen. Mellan denna vägg och nuvarande avträdet fanns gårdens gödselhög. Bredden på ladugården var samma som idag.
I ladugården fanns fyra hästspiltor i ladugårdens bredd på östra gaveln. Dessutom fanns en extra spilta i nordvästra hörnet av ladugårdsdelen där hästen hade huvudet mot ladan. Denna spilta kunde ibland nyttjas som kalvbox. Där fanns även sex kobås i en rad, där korna stod vända med huvudet mot Målen, men med en smal gång mellan foderborden och väggen. Golvet var trägolv som på den tiden var brukligt om det inte var jordgolv. Det var mycket trångt överallt. Dörren ut till ladan fanns mitt på väggen mellan kobåsen och den extra hästspiltan. I ladugården var det lägre till taket dvs. samma höjd som i ladan intill idag.
Höslidret ovanför djurstallet var också mycket annorlunda. Golvet var en fortsättning på nuvarande taket i ladan åt väster. De bärande bjälkarna gick tvärs över slidret synliga på cirka 70 cm höjd över golvet. Lucka för höintag till slidret fanns på östra gaveln, där en vagn med höhäck fick lastas av utanför stenmuren från vägen. Luckan var placerad något närmare mot norr på väggen.
Att ta sig fram på golvet uppe på höslidret, eller höslinnet, som ofta uttrycket är, var inte så enkelt. Man var tvungen att kliva över dessa bärande takbjälkar och som var ganska grova. Vid höbärgning var man tvungen att väl hålla reda på var man hade dem för att inte skada sig på dem, särskilt vi småpojkar, som måste trampa i höet för att få plats med så mycket som möjligt. Uppgång till detta höslider skedde på de pinnar som ännu sitter kvar på stolpen intill logen. Taket eller golvet över logen bestod bara av lösa slanor och bräder.
Bakom ladugården i hörnan mot Målen och stenmuren intill vägen fanns en byggnad som tjänstgjorde som hönshus och svinhus på sommaren. Intill ladugårdsväggen fanns det tidigare avträdet på gården.
År 1914 byggdes huset med hundbod, svinhus och nytt utedass. Detta år, har det berättats för mig, kom min mammas morbror Nils Forsman från Nordmarken på besök en tid. Han blev till stor nytta vid detta bygge. I övrigt var alla byggnaderna placerade som i dag.
År 1917 byggdes ladugården ut till nuvarande utseende. Ladugårdsdelen förlängdes och takhöjden blev högre. Takåsen över ladugården ändrades till nord – sydlig riktning med lucka på gaveln mot norr. Golvet gjordes i betong och kullersten. Jag tror också att då denna ladugård blev ombyggd med betonggolv så var det nog den andra i Hovmantorps socken. Innan dess fanns bara ladugården på Lessebo gård i sådant skick och ägare till båda var konsul August André. Lessebo tätort tillhörde då Hovmantorps socken. Gödselstacken placerades nu på baksidan av ladugården.
Samtidigt kom också en annan byggnad till på tomten. Bolaget ägde en såg nere vid Rottneå, som lagts ner på grund av dålig lönsamhet. Här fanns en hel del hus som efter nerläggningen inte var till någon nytta. Eftersom det kunde bli svårt att hysa vissa av djuren under ombyggnadstiden, kunde någon av dessa byggnader komma till användning här på gården. Därför blev också sågverksbyggnaden på Rottneå riven och flyttad till gården i Tollstorp. Den byggdes upp norr om dåvarande sädboden med anslutning till huset där. Till att börja med blev den också utnyttjad som stall med fyra spiltor som största användning. Senare blev det enbart vagnsbod, redskapsbod och längre fram även bilgarage.
Även det s.k. sågkontoret på Rottneåsågen kom till stor användning i Tollstorp. Många hästar fanns på gården som användes till bolagets skogskörslor. Efter dagens arbete i skogen när hästar och kördrängar återvände hem var som regel allt seldon på hästarna både blött och slitet. Det behövde vara torrt och i ordning till nästa morgon då det på nytt skulle användas. Sågkontoret kördes upp till gården en vinterdag, lastad på ett par s.k. värmlandskälkar (getdoning) med förlängd mellankedja och placerades utanför stenmuren eller i s.k. Åsen och benämndes därför ”Selbo” i många år.
Jag minns mycket väl denna dag. Allt gick bra tills ekipaget nådde nerfarten från landsvägen i Åsen. Vägen lutade då mycket mera än vad den gör nu. Trots många karlar på alla sidor, började det gamla kontoret glida av kälkarna och kom på sidan lite grand. Den häst som hade dragit upp kontoret hit var ett grått sto som hette Zelka. Denna var också lite orolig. Trots allt gick det bra till slut. Körare av Zelka vid detta tillfälle var just förut nämnde Karl Larsson. Även han lite nervös med ålderns rätt.
Fodermarsken till bolagets hästar, Karl Larsson, boende på Lilla Hem härintill, skötte varje dag om stallet och eldade då också upp i Selbo så att det var varmt då körarna och hästarna kom hem. Denna stuga blev sedan också snickarbod. Erik Eriksson boende på Haga här intill var en mycket händig karl. Han brukade här laga såväl vagnar som kälkar då de gick sönder för körarna. Han gjorde även nya om så erfordrades. Han följde med mina föräldrar när de år 1907 flyttande hit från Värmland. Han var en tid skogsförman hos min far, men blev senare s.k. gårdssnickare. Han blev senare arbetsförman och kyrk- och skolvaktmästare i Hovmantorp. Sedan hästarna avpolletterades från gården och efter lite renovering med tapeter på väggarna och korkmatta på golvet har vi använt Selbo som lite extra nattlogi sommartid.
På gården fanns till omkring år 1926 många hästar. Hästarna ägdes av bolaget dvs. AB Karlskrona Träexport som sedermera blev AB Lessebo skogar och som var min pappas arbetsgivare. Hästarna användes till skogskörslor för bolagets räkning, men blev då det senare ansågs mindre lönsamt, avvecklade för bolagets del på gården. Endast vår egen häst fanns kvar och en tid hade vi två egna hästar. Körare för dessa var min bror Birger och jag och det var fråga om skogskörslor till vilket jag senare återkommer.
När jag efterträdde min far som skogstjänsteman för bolaget blev också fastigheten här min tjänstebostad. Det f.d. sågverkshuset eller som vi benämnde detta tillbygge ”Röda vagnboden”, började att bli dåligt i dåligt skick. Papptaket var uruselt liksom delen med trägolv var mjukt och otrevligt. Golvbrädorna var för klena. Jag beslöt därför att sälja boden. Erland Skoog i Risinge köpte vagnboden för att ånyo göra ett sågverkshus av det. Han handlade nämligen med rotposter för försågning. Han rev huset och städade efter sig där vagnboden hade stått. Följden blev att gårdshusen och utseendet återgick till då jag var riktigt liten. Jag fick sedan bolaget att bygga en förnämlig hundgård åt mig på denna plats där hundboden finns inne på gamla sädboden. Sågverkshuset byggdes upp i Risinge.