När hästarna skulle ut på bete sommartid var vi ungdomar hårt engagerade. Beteshagen eller den så kallade hästhagen fanns ganska långt från gården i Tollstorp strax norr om torpet Klackholmen. Det är cirka tre km vägsträcka dit. Insläppet fanns cirka 150 m bortom Klackholmen in till höger över bron på Klackabäcken. Inhägnaden följde därifrån Klackholmsvägen förbi nästa infartsväg österut och gick därifrån upp mot f.d. torpet Näset och följer torpets gräns för att öster om Näset vika av mot Fridhemsvägen. Därifrån viker inhägnaden mot sydväst utefter Fridhems fd. mosse för att från Fridhems sydvästra hörn sedan nå gränsen mot Tollstorps Norregård och sedan åter mot Klackholmens gräns till insläppet på beteshagen. Som synes var det ingen liten hage för hästarna att beta i.
Varje helg skulle de flesta hästarna lämnas på bete i denna hage. Det fanns på den tiden ganska bra bete här. Där fanns gott om kärr och vattentäkter och där fanns även två rätt så stora grässlätter, av oss döpta till ”prärien”, där också hästarna gärna vistades.
Vi bröder hade som uppgift att forsla hästarna dit och hem varje helg. Det var normalt åtta hästar och min pappa kunde ju inte begära att körkarlarna efter avslutad arbetsdag och helgdagskväll själva skulle göra detta. Körarna var trötta och hungriga och ville hem fortast möjligt. Arbetsdagen varade på den tiden till kl. 17.00 även en lördagar.
Det var vid dessa tillfällen som unga söner kunde vara sin pappa skogsförvaltaren till stor hjälp. Vilda-västern romaner ingick i den tidens läsande och gav oss möjlighet praktisera lite vilda västernliv. För att kunna frakta hästarna till hagen kunde vi rida dit hästarna. Vi kanske inte var mera än två bröder eller möjligen tre, som skulle klara av detta. Så ung som jag var då, var jag tvungen att hjälpa till ändå. Först gjordes betsel, tyglar och det som eventuellt skulle finnas med för att hantera respektive hästar klart. Det kan tänkas att något seltyg från hästarnas arbetsselar fick tas till hjälp och som den körare som nyttjade detta till sin häst, inte var så särskilt glad för. Ridhästarna gjordes i ordning först. Ytterligare ett par hästa fördeddes med grimma eller betsel. Sedan bar det av med förste ryttaren i spetsen hållande det två lösa hästana i grimskaften. Det krävdes god fart god fart dvs galopp. Resterande lösa hästar fick springa mellan förryttare och efterryttare. Det egendomliga med detta var, att de hästar som var lösa följde fint med mellan ryttarna. Huvudsaken var att farten var hög. Mig veterligen hände endast en gång att ett par hästar ”genade” på insådda åkrar över Häggagårdsgärdet. Vi vallade alltid hästar denna väg förbi Häggagåden och även allt annat som skulle transporteras från gården och upp mot skogarna. Ägaren till Häggagården Gustav Svensson var en mycket hygglig man och god vän med min far. Han klagade aldrig på något. Kanske mycket för det att hans pojkar Tage och Nils ofta följde oss på vår ritt. Vi var mycket tillsammans. Metoden kanske inte var så bra eftersom det gällde trötta arbetshästar efter dagens slit. Men vi ska också komma ihåg att det som regel inte var några tyngre hästar. Nordsvenskar och ”norskar” var rasen, som passade bäst i skogskörning. Någon gång förekom en ardenner men hellre då fullblod, som pappa använde till åkhäst. På tidigt 20-tal var detta bästa färdmedlet. Vägarna var ännu inte i så bra skick att motorfordon, motorcykel eller bil, var ett bra alternativ. Hästarna själva var väldigt ivriga att få komma till beteshagen. Det märktes på dem att en fridag lösa i naturen väntade dem. När de sedan skulle hem igen, någon tidig måndagsmorgon, var de inte så angelägna att låta sig fångas. Men vi pojkar visste vilken häst som skulle plockas upp först och var ledarhäst. Sedan gick det bättre. En eller ett par hästar hade bjällra så att vi kunde hitta dem.
Jag nämnde ovan om betsel och tyglar på hästarna vid våra ritter. Det krävdes hög ålder för att få använda detta. Den åsikten hade mina äldre bröder. Till att börja med fick min ridhäst ha bara grimma och ett vanligt grimskaft att hålla i. Sadel var ett fullständigt onödigt begrepp. Det fanns annars en sadel men inte i så bra skick. Den användes bara vid ridframträdande av de äldre bröderna. En sliten filtbit kunde möjligen läggas på ridhästen någon gång. Nej ”barblacka” ridning skulle det vara.