Min bror Birger och jag skulle rida fyra hästar till hästhagen. Hästarnas var Mante som reds av Birger, Oden och Stava var lösa, samt Bläsen som jag red på. Jag kunde vara sju år gammal eller där omkring. Min häst Bläsen var lugn och snäll i vanliga fall och inte särskilt fortställd. Bläsen hade bara grimma med skaft på sej. Vi hade kommit upp på Klackholmsvägen. Allt gick lugnt och städat. Birger sa: ”Jag rider i förväg lite grand”. Och så gjorde han. Jag följde efter i lite sakta skritt. Jag anade ingenting utan fortsatte en god stund framåt vägen sedan Birger försvunnit ur sikte. Jag nalkades Klackholmen och fick plötsligt se och höra Birger med sin och de lösa hästarna komma i fullständigt sken bakom mej. Passerar mej och skriker: ”En bil”! En bil var hästarna på den tiden ovana vid och som regel mycket rädda för. Men en bil på Klackholmsvägen då. Det kunde helt enkelt inte förekomma. Dels var vägen ej framkomlig för bil, dels syntes sällan någon bil, ens på stora landsvägen, som gick genom Tollstorps by. Jag reflekterade inte närmare på hans rop, men min Bläsen blev antagligen uppskärrad av de förbi galopperande kamraterna och föll i sken, som det heter på hästspråket. Jag hade full gärning att hålla mig kvar på hästryggen. Bara grimskaftet att hålla i och vart färden skulle gå, det bestämde Bläsen.
Till vänster om vägen, något hundratal meter före Klackholmen fanns en vägmärkessten och jag tror den finns där ännu idag. Där var det också en liten öppning i beståndet. För denna sten skyggade hästen dvs. han blev rädd. Han girade av vägen och in till höger i ungskogen (15 – 20 år) så risgrenarna slog mej i ögonen och fortsatte mot gärdesgården till Klackholmen och hoppade elegant över denna. Fortsatte rakt över åkrarna mot Klackholma vedbod, där han även flyger över denna gärdesgård för att komma ut på vägen igen. Och fortsätter i lika högt tempo för att vika av vägen till höger och in till stättan för insläppet till beteshagen strax bortom Klackholmen. Hästar är vanedjur. Han hittade själv vägen sedan gammalt. I kurvan vid girandet av vägen var det mycket nära att ”lilla jag” ofrivilligt hade lämnat hästryggen. Jag hade all möda att hålla mig kvar. Stättan dvs. insläppet fanns cirka 60 meter från vägen. Där står Birger med de andra hästarna och höll på att lägga ner stättan. Bläsen stannade inte utan tog i farten även detta hinder, som nu var lägre än normalt för att på andra sidan strax innan Klackabäcken tvärstanna. Följden blev en ofrivillig men elegant luftfärd för mig. Jag hamnade i backen. Där var det ganska mjukt. Jag slog mej inte något att tala om. Var bara lycklig för att för första gången i mitt liv ha ridit i galopp på en hästrygg. Birger blev givetvis vettskrämd, för utgången var inte så menad med hans lilla vilda-västern manöver.
Var och en av bröderna hade en särskilt utvald häst, som vi tyckte om att rida på. Det ledsammaste med detta jobb var att då vi skulle hem efter att lämnat hästarna i hagen fick vi gå. Likaså vid hämtningen. Någon gång kunde någon följa med på cykel men vägen var mycket dåligt framkomlig med cykel upp emot hagen på den tiden.
Ridning var alla bröderna väl insatta i. Alla hästar skulle ridas och var kamparna ovilliga till detta, så skulle de läras. Vi upplevde många spännande exempel på detta.