En tid jag aldrig glömmer av min ungdom eller kanske barndomstid, för jag var inte stort mera än barn ännu och det var under vinterlovet från skolan mellan 1 dec 1923 och 1 feb 1924. Det hade i mannaminne ej upplevts en så svår vinter. Det var mycket kallt nästan varje dag under minus 25 grader och mycket snö omkring 60 cm. På sina ställen fanns drivsnö och över metern djup. Pappa hade köpt in en stor ardennerhäst Thor. Denna häst fordrade mycket mat. Thor kunde också uträtta ett gott arbete om han utnyttjades rätt.
Min bror Birger skulle köra i skogen med honom. Birger var då 15 år och jag var 11 år. Birger ville gärna inte vara ensam i skogen. När skollovet började i början på december månad 1923 och jag blev ledig, blev det bestämt att jag skulle följa med till skogen och hjälpa till. Jag hade inga kläder som var lämpade för skogsarbete. I skodonsväg hade jag inte annat än ett par dåliga finkängor. Kortbyxor, som småpojkar hade på den tiden och därtill långa svarta strumpor, som hade svårt för att räcka över knäet och mycket lagade var de också. Kavajen var en urväxt kortkavaj. Överrock var ett okänt begrepp för barn. Gensare, en tjock ylletröja, ägde jag ingen, men fick som väl var låna en uppsliten sådan efter broder Hilmer och det var det bästa av allt, för den var tillräckligt stor. Kalsonger lappade min mor ihop ett par som gick att använda. Sådana var förutsättningarna. Skjortor och undertröjor var utbytessaker och det hade vi alltid på den tiden med knäppning vid halsen och utan kragar. Till att börja med fanns bara ett par vanliga vantar, men jag fick så småningom tag i ett par använda och trasiga av skinn som tog emot bättre på timmerstockarna. De var ju för stora men bättre än ingenting. Vi fick en gammal överrock efter mina äldre bröder att ha över oss vid bortfärden om morgnarna. Vid hemfärden med lass på kälkarna höll både Birger och jag värmen genom att gå efter lasset och öva boxning, ty hästen visste själv vägen ner till Hovmantorps station där avlastning skulle ske. Efter en tid fick jag låna ett par läderkängor efter Hilmer. Mina höll ju inte för sådana påfrestningar och jag blev genomblöt direkt. Hilmers kängor var 5-6 nummer för stora och med korta skaft. Jag ramlade omkull så fort jag steg upp till att börja med men dessa skodon var bra. Med många par strumpor och lite tidningar om fötterna klarade jag mej bra.
Bolaget, AB Lessebo Skogar hade köpt in långprops från Domänverket, som låg på Lysteryds Kronopark omkring 10 km körväg förbi Västorp mot Furuby och skulle köras till Hovmantorps station för vidare transport till något gruvbolag efter justering. Nuvarande riksvägen fanns inte då utan småvägar gällde. Propsen låg på rus dvs spridd i skogen och i detta fall fanns det mesta i ett stort fly på kronoparken. I detta fly var underlaget dåligt fruset. Vi fick vara mycket försiktiga vid körningen där. Propsslanorna var ofta mycket långa och tunga. I rotändan var de ofta mycket grova. Längden kunde ibland vara över 20 fot (6 meter) och upp till 25 fot (7,5 m), dvs stockarna var mycket ohanterliga. Detta skifte hade pappa bestämt att vi skulle köra. Det var lång väg att köra i denna kyla och svårt att ta sig fram i flyet med dessa massor av snö. Det gick, men ack vad vi for illa. Två småpojkar som vi var fick gräva fram stockar i dessa snömassor för att få lass. Det var inte lätt. När denna kronopark 50 år senare blev en del av mitt skogsdistrikt, kunde jag väl känna igen de områden som Birger och jag arbetat i och ej haft så roligt. Särskilt iminns jag en dag då jag var sjuk och hade feber. Jag låg på värmlandskälkarna upp till Lysteryd och frös så jag skakade. Jag har bara ett dunkelt minne av uppfärden. Vid framkomsten tände Birger omgående en timmerbrasa. Jag minns att jag nästan ville in i brasan sådana frossbrytningar hade jag. Jag ville inte åka iväg till skogen den dagen. Men yttra någonting sådant gick inte, då var man lat. Tur att det gick vägen ändå.
Vi hade samtidigt ett annat skogskifte att köra i närheten av Fridhem tre kilometer norr om Hovmantorp. Gick det bra någon dag kunde vi på eftermiddagen också köra ett timmerlass därifrån. Vi tjänade trots allt pengar. Ändå hade vi sämre betalt än pappas övriga körare, även om vi körde från samma skift. Eftersom vi var hans söner kunde han inte betala oss lika mycket för syns skull och jag förstår honom nu.