36 Orolig dragare

Jag fick fortsätta varje skollov och efter skolavslutningen att köra i skogen och på lantbruket här hemma tills jag var 16 år. Visst fanns det många olyckstillbud under denna tid. En gång klämde jag sönder vänster ringfinger så nageln fick tas bort. Jag hade ju också en orolig och opålitlig hingst Leif till mitt förfogande. Han skenade några gånger. Mycket svårt hade jag vid avlastningen av timmerlassen på kajen vid Hovmantorps station när godstågen höll på med vagnsväxlingar. Min käre vän i skaklarna var nämligen tågrädd. Jag var också tvungen att ibland krypa in i skaklarna bakom hingsten för att lyfta en stock från lasset. Detta var ju livsfarligt med tanke på att de gånger han stack i sken som han gjorde utan minsta varning. Jag önskade många gånger att jag hade haft någon om än aldrig så liten kamrat med i skogen och som ibland kunde givit mig ett något litet handtag. Mina äldre bröder hade alltid någon med sej. Karl hade Hilmer och Hilmer hade liksom Karl någon av bolagskörarna med sig. Arvid hade Birger och Birger hade mig, men jag hade ingen. Tack Gode Gud att allt gick vägen de flesta gånger.