Som varnande exempel för ensamhet vid skogsgöromål, det må vara av vad sorts göromål som helst, kan följande berättas:
Birger och jag hade kört ut timmer vid Fridhem från trakten av Trädammen att använda som s.k. pålass till timmerlassets vidare transport ner till Hovmantorps station. Vi hade med finurlighet och vissa knep fått på ett, som vi tyckte, tillräckligt stort lass, att fortsätta med ner till stationen. Det återstod bara fastkedjningen av lasset eller som det heter ”Björna lasset”. Vi använde vid den tiden endast järnhjulsvagn. Denna var mycket smal i banken. För att kunna få plats med så många stockar som möjligt på lasset, kunde man ej lägga stockarna ”för söms” i bottenlagren utan helt över varandra. Detta gjorde att lasset ej låg så stabilt. Nu var det i alla fall upplastat. Birger tog tag i björnen, lade upp kedjorna på körsidan och jag på motsidan. För att orka med att dra åt riktigt med björnens hjälp, klättrade Birger upp på lasset då björnen fått gripfäste och kastar sig bakåt med hela sin tyngd.
Detta blev för stor påfrestning på järnkättingen omkring bakdelen av lasset och denna brister. Birger faller bakåt mellan lasset och kvarliggande timmervälta. Han får timmerstockarna som rasat från lasset över sig. Naturligtvis skriker han. Han ligger där fastklämd med stockarna i hårt spänn över sig. För mig som 11 - 12 år gammal pojke var det ej så lätt att snabbt få bort stockarna. Men någon onaturlig kraft står mig bi och jag lyckas. Jag kan idag inte förstå hur det gick till att få bort stockarna. Det var inte några småstockar heller. Birger kommer upp dansar runt och jämrar sig våldsamt. Han ber mig att själv försöka lasta på så mycket jag själv kan igen på lasset och köra ner till stationen med detta. Småspringande och jämrande sig försvinner han hemåt mot Hovmantorp. Han skulle försöka att själv ta sig till sjukstugan i Hovmantorp. Jag ser att högra armen hänger onaturligt vid sidan på honom. Jag gör som han säger och när jag kör mot stationen väntar jag att varje minut hitta Birger liggande utefter vägen. När jag kommer hem är Birger hemma i sängen och har varit hos syster Anna på sjukstugan. Han har bl.a. brutit nyckelbenet och fått den armen i förband. För mig blev det rätt svårt vid stationen med den tågrädda hingsten. Men det gick vägen och allt är nu bara ett obehagligt minne. Birger fick även en del svåra andra skador. Jag vet dock inte ännu idag någonting om han lyckades ta sig till sjukstugan utan att förlora sansen någon gång. Men det jag vet är, att det var segt virke i Birger på den tiden. Jag kunde också konstatera att en elva år gammal pojke den gången kunde vara till stor nytta. Hade Birger varit själv så vill jag idag inte tänka på följderna.
Jag har många gånger nu efteråt också frågat mig varför jag senare helt ensam vid vilken tid och i vilket väder som helst måste åka till skogen för att köra timmer, massaved eller brännved. Förstod inte mina närmaste olycksfallsrisken[MA1] för en så ung pojke? Troligen inte, för då hade detta inte fått ske. Som väl är gick allt bra och jag kan nu efteråt tillstå att i mitt senare arbete som skogvaktare, fick jag bra erfarenhet om de svårigheter som kunde uppstå och för att sedan i skogen värdesätta dem på rätt sätt gent emot mina anställda.