Det är många minnen som är förknippade med denna ungdomstid. Många av dem var inte så roliga. Jag glömmer aldrig den gången jag ensam skulle köra en resa med långslan till Furuby. Denna dag regnade det som himmelens portar hade öppnat sig. Jag tyckte på morgonen att det var för dåligt och farligt väder att ge mig iväg ensam på denna färd. Detta var ingenting att bry sig om enligt min far och äldre bröders mening. Jag visste att virket denna dag var halt och slipprigt så det gällde att vara försiktig.
Jag gav mig iväg till Näsahörnan bortom Klackholmen där jag först skulle köra ut ett lass till pålass. Man kunde inte lägga på fullt lass inne i skogen. Det var marken och övriga svårigheter ej lämpade för och det förekom aldrig heller. Pålasset lades vid Klackholmsvägen. Sedan körde jag tillbaka in i skogen efter det blivande botten-lasset som oftast blev lite grövre stockar. Färden till Furuby skulle denna dag gå via Tollstorp. Denna färdväg var bättre men lite längre. Jag skulle fara med lasset över Häggagården till Häggagårds vägskäl vid dåvarande Växjövägen i byn. Där skulle jag tillfälligt ställa lasset och med hingsten Leif i sällskap ta mig till hemmet för att äta lite innan färden gick vidare till Furuby. Då kunde man ju komma hem och kanske få lite bättre mat både min kamrat framför lasset och jag. Det var bara ett fel med detta vägval. På vägsträckan mellan Klackholmsvägen och Häggagård skulle två dåliga broar lagda av rundslanor passeras. Dessa broar var i minst sagt uruselt skick och med stor risk att man kunde köra ner lasset på dem. Eftersom det var kärr båda sidor om vägen, var vägen uppbyggd och låg mycket högre än marken intill. Samtidigt var den mycket smal. Allt gick bra i skogen trots det miserabla vädret. Jag var hela tiden mycket ängslig för broarna på Häggagårdsvägen och om de skulle förbli hela. Mina farhågor besannades. Vid första bron kom hingsten över, men lasset gick ner i bron, Min vän i skaklarna blev alltid mycket orolig och nervös när något ovanligt hände. Jag fick i första hand försöka få bort honom från lasset innan han bröt av skaklarna. Slanorna från den söndriga bron sköts framför vagnen och in bland benen på hingsten. Detta gjorde inte situationen bättre. Själv fick jag hoppa ut i kärret då lasset gick ner. Blöt var jag förut så det gjorde ingenting. Jag lyckades få bort Leif och binda honom vid ett träd. Lasta av blev nästa åtgärd och då lägga långslanorna i vattnet vid sidan om vagnen. Därefter togs de nerkörda delarna av bron bort. Sedan kunde hästen spännas för igen för att få fram vagnen. Ånyo spänna ifrån den oroliga kamraten. Därefter släpa tunga slanor i vattnet för att lägga upp dem på en vagn igen, som nu stod mycket högre upp än vanligt på denna smala vägbank. Mina svårigheter var minst sagt hemska och i detta väder. Gyttja och vatten gjorde naturligtvis mig oigenkännlig. Jag kom inte hem till den tid som var beräknat. Min mammas ängslan där tog överhand och just när jag höll på att björna till det åter pålagda lasset anlände min bror Hilmer. Han blev förskräckt när han fick se det hela och vi hade en bro till att passera innan vi var på den säkra sidan. Denna höll skapligt och jag kom hem med Hilmers hjälp. Kläder att byta? Ja, jag vet inte om jag hade några, men det gick. Även detta lass kom till Furuby fast lite senare än vanligt.
Så kunde dagarna se ut för mig i min ungdom. Det fanns knappast någon dag utan besvärligheter, men man blev till slut förhärdad. Det blev bara så att ena gången bad man till Gud att allt skulle gå vägen för att nästa gång i ilskan nämna någon sämre potentat.