Mitt fotbollskunnande var ett sätt för mig att få ett bättre arbete. Jag kunde bli erbjuden ett bättre jobb på annan ort, på villkor att spela fotboll för fotbollsklubben där. Så blev också fallet. Jag fick genom min bror Karl, som då bodde i Emmaboda, ett bud från Emmaboda IS att spela fotboll för dem. Gjorde jag detta skulle jag erhålla en plats som affärsbiträde hos Firma AB Bernhard Jaensson i Emmaboda. Jag skulle bli förste man i en biträdesbesättning på 12 personer. Lönen skulle bli 140 kr per månad. En bra lön då efter omständigheterna. Affären saluförde allt dvs. först och främst specerier, för vilken avdelning jag direkt skulle själv stå för och själv göra inköpen. Där fanns också herrekipering, damkonfektion av alla slag, skoaffär för såväl herrar som damer, samt mycket annat. Jag skulle då jag blivit insatt lite i affärerna där, hjälpa chefen Bernhard Jaensson, med att möta resande för inköp till herrekiperingen bl.a. skyltning i affärens skyltfönster kunde göras efter affärens stängning cirka klocka 19.00 på kvällen. Att denna plats blev ledig berodde på att en man som hade visst intresse i affären och som deltog i expedieringen hade blivit sjuk. Han vistades på sanatorium och var lungsjuk. Han ansågs knappast ha möjlighet att återkomma till affären.
I den överenskommelse som sedan gjordes för min anställning, skulle jag ha full rätt att avbryta mitt fotbollsspel för Emmaboda IS om jag själv ansåg det lämpligt och situationen inträffade att Emmaboda IS inte kommande hösten 1935 kunde bli uppflyttat till den högre divison III serie där Hovmantorp då spelade. Eftersom Emmaboda på våren 1935 överlägset ledde sin div. IV serie ansågs det vara givet att Emmaboda under våromgången skulle befästa sin ställning som serievinnare och därmed flyttas upp. Vid uppflyttning var jag fast för spel i Emmaboda. Vid övergång till annan klubb då gällde ett halvårs karenstid. Jag visste att jag inte kunde spela annat än vänskapsmatcher för Emmaboda under hela våromgången. Sådana var förutsättningarna för mig om jag antog denna plats.
Och det gjorde jag. Efter att ha slutat hos Claessons den 1 mars 1935 tog jag semester till den 15 mars för att börja i Emmaboda. Det var helt annorlunda där än till Claessons. Jag bodde hos min bror Karl. Jag åt lunch på Franzens Mat och servering. Frukost och kaffe på kvällen åt jag hos Karl. Allt gick bra. Det gick bättre och bättre i affären till Jaenssons och jag mötte framtiden med tillförsikt.
I affären i Emmaboda kunde det ibland vara ganska arbetsamt men också roligt. Jag började få vänner i Emmaboda. Våren kom och vi började spela vänskapsmatcher. Jag började med att spela en vänskapsmatch mot Lindås. Vi vann efter överlägset spel med 4-0. Jag fick mycket bra kritik. Vi spelade också en vänskapsmatch mot Kalmar AIK i Kalmar som då var jämbördiga med Hovmantorp. Vi förlorade visserligen men jag själv fick epitetet ”bäst i Emmabodalaget” i Barometern efter matchen. Jag tror detta referat ännu finns här på någon plats. Våren kom men jag fick inte spela med laget i serien under hela våromgången på grund av övergångsbestämmelserna. Vänskapsmatcher ordnades vare vecka för Emmabodalaget mycket för min skull och där jag skulle delta. I dessa matcher gjorde laget strålande resultat. Vi vann över Lessebo med 5-0, som då låg i toppen på div. III men fick stryk i Emmaboda av mitt f.d. lag Hovmantorp med 1-4. Men hur gick det i serien för Emmaboda de givna seriesegrarna? Där gick det dåligt, ja mycket dåligt. Deras ledning från höstomgången krympte ihop för att i sista matchen i Kosta helt missa sin serievinst. Emmaboda kunde därför inte flyttas upp till en högre serie. Jag hade alltså fritt val, att spela för Emmaboda eller inte till nästa säsong, som då började på hösten i regel i början av augusti månad.
Tiden gick och jag började trivas i Emmaboda. Det gick också bra för mig i fotbollslaget, men det blev sämre då jag inte var med. Jag var den som i laget införlivade den senare så kände Lill-Mulle Holmkvist senare IFK Norrköping. Brodern Masse Holmkvist stod då ännu i Emmabodamålet och han var bra där. Även han kom senare till IFK Norrköping, men då som hårdskjutande centerforward. Till den så kallade pokalmatchen mellan Växjö – Alvesta och Hovmantorp kom lagledningen i Hovmantorp med Nils Sjöström i spetsen till Emmaboda och övertalade mig att åter börja spela i Hovmantorp. Detta var sommaren 1935.
Jag hade på omvägar hört att delägaren i Firma Bernhard Jaensson, som var sjukskriven i tuberkulos, var på bättringsvägen och snart skulle börja jobba i affären igen om han kunde. Jag började också för min del att tycka det var alldeles för arbetsamt. Fritiden började bli mindre och mindre. Vi hade drivit upp omsättningen i affären så att om inget oförutsett inträffade skulle denna stiga från 400 000 till 700 000 kr per år. Mycket bra efter den tidens möjligheter. Trots detta hade jag svårt att tänka mig att ytterligare en man kunde få plats bakom disken i affären med tanke på ekonomin. Därför talade jag med Jansson min chef om detta. Han tyckte ju att det var ledsamt att jag inte trivdes längre, men han förstod också att det kanske kunde bli svårt med så många biträden. Och en delägare i affären kunde ju inte nekas återkomst. Han tyckte det var synd att jag skulle sluta med affärsyrket. Han tyckte jag var som klippt och skuren för detta yrke. Han erbjöd sig att för min räkning sätta upp en affär här i Hovmantorp. Hjälpa mig med pengar på så vis att han startade affären och jag så småningom övertar denna. Men jag ville sluta. Min håg stod till skogen och friheten om så kunde bli fallet. Jag slutade emellertid detta jobb den 1 september och for hem till föräldrarna i Hovmantorp. Jag minns kvällen när jag kom hem, vilket praktfullt åskväder som då gick över trakten.