Jag tror och kan med fog säga att vi på den tiden kunde roa oss mycket bättre än ungdomen av idag. Dessa fritidssysselsättningar kanske kan sammanfattas i två olika slag, nämligen idrott av alla slag samt dans. Först vill jag då förklara vilka möjligheter som fanns på 1920–30-talen för ungdomar att roa sig. Förutsättningen för oss ungdomar var då som den är nu att vi hade ekonomi som tillät någonting. I det fallet kan jag säga att på 20-talet var det uruselt med ekonomin, inte bara för mig utan det var så för alla ungdomarna. Arbetslösheten satte sina spår. Men det blev bättre efter hand och roligare för oss alla.
Dans och musik har intresserat mig så långt tillbaka som då jag var liten grabb i koltåldern. Jag kom tidigt underfund med att jag var tvungen att lära mig dansa ordentligt om jag skulle tänka på att ha något nöje tillsammans med andra ungdomar av båda könen. Vi hade ju musik i hemmet. Min syster Dagny spelade orgel och piano och min mamma spelade gitarr fast i annat sammanhang än dans. Broder Karl spelade också fiol fast inte förrän han blivit utflugen och äldre. Sedan var det väl så att vi övriga försökte oss på lite orgelspel för att roa oss själva, men absolut inte för någon annan att lyssna på. En del av oss syskon kunde också spela munspel. Vi hade alla ganska bra sångröster, som vi ej var sena att utnyttja någon gång då Dagny drog en passande bit på orgeln eller senare pianot då sådant fanns i huset.
På 1930-talets början köpte jag mig en resegrammofon, som bidrog kraftigt till musiklivet i familjen. Grammofonskivor i stor mängd inhandlades allt eftersom tiden gick.
Jag vet inte när jag lärde mig dansa. Mina äldre syskon brukade strutta omkring på golvet någon gång då Dagny satte sig att spela. Det var uppvisning av än den ena och än den andra. De äldre syskonen under tidigare år och senare även de yngre tillsammans med äldre syskonen. Vid ett sådant tillfälle då Dagny spelade en vals och Hilmer dansade omkring på golvet, drömmande sig bort till någon stor danslokal med fager danspartner i sin famn efter vad man kunde förstå, satt jag och troligen Elvy i Karl-Johan-soffan och tittade på och lyssnade. Kanske vi till och med sjöng med. För hur det nu var, de där slagdängorna, som förekom lärde man sig till sist, när de äldre syskonen sjungit dem några gånger. Helt plötsligt blev jag väckt ur mina drömmar av Hilmer med orden: ”Kom ska vi dansa”. Han drog med mig ut på golvet och vi svängde omkring en runda när han plötsligt stannade och tittande på mig och utbrast: ”Vem har lärt dig att dansa, du kan ju dansa perfekt”. Om sanningen ska fram vet jag inte vem som hade lärt mig att dansa vals. Jag tror att jag bara tittat på hur mina äldre syskon gjorde och sedan gick det av sig självt. Min ålder vid denna tid kunde nog inte vara mera än 8-9 år. I fortsättningen försökte naturligtvis även jag mig på denna ädla konst att dansa någon gång då Dagny spelade. Jag minns att senare började min fyra år äldre bror Birger och jag dansa tillsammans med bröderna Karl och Mauritz Eliasson. Vid ett tillfälle försökte vi oss på dans ute på vår loge, sedan den gjorts ren från halm och hö. Musik var vår egen sång och vi var alldeles själva. Det var vals och schottis, som då var mest aktuellt för vår del. Lite senare blev hambo och jazz på modet för oss. Någon gång kunde Dagny och hennes goda vän Lilly Eriksson från andra sidan vägen också vara med. Jag minns att jag hade ovanligt lätt för att lära och jag tror jag mera lärde ut än mottog lärdom.
Tiden rullade undan och jag bara väntade på den dag då jag själv skulle våga att bjuda upp en flicka och med henne sväva omkring i dansens virvlar. Och mitt tillfälle kom. Jag hade blivit konfirmerad vid pingst. Året var 1926. Som vanligt hade Tollstorpsborna midsommarfest på Ekebacken. Kanske är det fel att säga som vanligt eftersom detta hänt endast en gång tidigare det föregående året. Jag var nu klädd i min konfirmationskostym och jag hade numera långbyxor. Jag såg då mera vuxen ut och skulle också vara det enligt tidens regler. Festen på Ekebacken började klockan två. På kvällen skulle det dansas på Måla loge, så som de gjort året innan också. Min kamrat Mauritz Eliasson spelade dragspel. Han hade svårt för att själv komma ihåg hur de olika bitarna gick antingen det nu gällde vals, schottis eller något annat. Jag brukade bistå honom med att vissla dem och då gick det bra för honom att komma ihåg dem. Det hände även någon gång att han slutade mitt i någon bit och frågade: ”Hur var det sen?” Jag visslade en strof och så att han kunde fortsätta. Vanligtvis var jag alltid i hans närhet när han spelade och han var ju min bästa kamrat. Emellertid kom den kvällen min chans att dansa offentligt, om man nu kan säga så då det var en mörk loge. I denna dans deltog en del av mina syskon Astrid, Arvid, Birger och Dagny. Astrid fick se mig, kommer mot mig och säger: ”Kom skall vi dansa!” Det var vals och först blev jag lite överraskad och vågade inte, men vi hade dansat många gånger hemma förut. ”Jag vet att du kan. Det är ingen risk!” Jag följde med och det gick bra. Nästa dans kom grannflickan och lekkamraten Lilly Eriksson och ville dansa. Hon hade sett på oss föregående dans och vi hade också tidigare dansat på skoj hemma på vår loge som fanns 100 meter därifrån. Det gick också bra och det var första gången som jag dansat offentligt med en främmande dam. Jag tyckte att ett stort steg hade tagits.
Nästa tillfälle kom på ungdomskalas hos syskonen Jurlander i Södregården iTollstorp. Vi Skulle även denna gång dansa på Måla loge eftersom deras egen ansågs vara för liten för dans. Det var då lite senare på året med mera mörkt och höstlikt väder. Till denna bjudning kom två töser från Hovmantorp som båda var två år äldre än jag. Deras namn var Kerstin Gustavsson och Greta Karlsson. De var kusiner. Vi började prata lite grand och båda undrade om inte vi kunde dansa. Blyg som jag var sa jag att jag inte kan dansa. Men annat blev det när vi sedan kom bort till logen då kom nästan omedelbart min vän Kerstin och drog med mig ut på dansgolvet i en vals. Hon var inte blyg minsann. Hon till och med sjöng valsen när vi dansade. Jag beundrade henne våldsamt. Och bra gick det för hon dansade bra. Vi har sedan dansat många bitar tillsammans under åren som gått. Jag fick denna gång beröm av min valsdam. Nästa bit fick jag dansa med kusinen Greta. Allt gick bra och jag tyckte min lycka var gjord. Sedan har det under alla år som gått blivit många turer över olika dansgolv för mig, såväl i umgängeskretsar som på dansbanor och logar. Jag tror att jag kan fastslå att om jag någon gång tror mig ha behärskat någonting så är det detta att kunna dansa hyggligt. Jag har vunnit oerhört mycket på min dans och ofta fått stort beröm. Jag tycker själv att det ofta går bra och är både tjusigt och roligt, särskilt om danspartnern följer med fint och jag förstår att hon också tycker det är bra. Jag kan då helt njuta av en dans ännu vid äldre år. Och hur många gånger hände inte detta förr då det var vanligt att endast herrar bjöd upp och varje dans kostade en dansbiljett att någon dam kom och stack en dansbiljett i handen på mig och bad om en dans med mig. Detta är tider man aldrig glömmer.
Därför vill jag nu säga till alla ungdomar: Lär er i första hand att dansa och dansa väl efter musiken så ni helst kan få rykte om er att dansa mycket bra. Ni kan inte ana vad roligt och bra ni då får det. Ni blir alltid accepterade när som helst och i vilka kretsar som helst. Var alltid artig och fin i ert uppträdande på ett dansgolv liksom alltid i andra sammanhang. Ni vinner våldsamt mycket på detta. Ni blir omtyckta. För egen del tror jag inte att någon människa haft det roligare och bättre i sin ungdom än vad jag haft under alla år och jag tror mycket tack vare min idrott och dans. Jag har kunnat tänka tillbaka på ett liv som inte finns något övrigt att önska av, och det är underbart.
På 1920-talet fick man många gånger avstå från både det ena och det andra för man hade inga pengar. Av detta lärde man sig också att inte ha för stora krav och man var ju inte ensam om detta dilemma. Jag minns från min tidiga ungdom de gånger jag fick femtio öre att gå på fest med. Det gällde då att göra en budget för kvällen som skulle hålla och det kunde gå till så här: Inträde kostade vanligen 25 öre. Sedan kunde man köpa tre stycken dansbiljetter för 25 öre och därmed var pengarna slut. Andra utsvävningar var då inte att tänka på. Man valde ut en dam för kvällen som man dansade en gång med och då försvann alltså en av dansbiljetterna. Sedan återstod att vänta halva kvällen. Då spelades vanligtvis en ”damernas vals” där damen bjöd upp. Kom hon då den utvalda, var kvällen räddad. Man kanske blev uppbjuden och då gick ju dansbiljett nummer två med nöje. Sedan var man tvungen att vänta ett bra tag till, innan man av ren artighet var tvungen att tacka för damernas vals, som man lyckligtvis hade blivit uppbjuden på. Man valde givetvis med omsorg en tjusig och vacker melodi att dansa efter och så bjöd man då upp den utvalda. Så gick kvällen och så småningom blev det till slut ”Damernas sista”. Blev man då uppbjuden var det då seden att man skulle följa den damen hem efter dansen eller festens slut. Det kunde hända att hela kvällen var utstakad. Hon - den utvalda kom och sa: ”Får jag lov?” Blodet steg åt huvudet. Jag följde med och kvällen var räddad. Sista valsen var gratis. Jag hade fått en flicka i sällskap hem från festen och strängt taget var det ju det jag gick dit för. Femtiöringen var väl använd och jag var nöjd.
Jag är säker på att många ungdomar vid den tiden hade det likadant ekonomiskt sett. Det blev bättre för att till slut bli riktigt bra. Jag började ju mitt affärsjobb och fick egen lön. Jag måste dock tillstå att såväl från min tidiga ungdom som senare, har jag varit den som tänkt ekonomiskt. Jag skall medge att jag skaffat mig mycket. Jag kunde klä mig kanske lite bättre än såväl syskon som kamrater och skaffade mig saker och ting som många andra inte hade, men gärna ville ha. Jag köpte förutom kläder en för ovanlighetens skull fin racercykel och som var dyrare än en vanlig cykel. Jag köpte mig nya fina skidor ifrån Värmland likaså skaffade jag mig något så ovanligt som en resegrammofon. Detta bland andra bra grejor som inköptes och ändå gjorde jag rätt för mig och mera därtill för vad jag fick hemma.
Samma regel gällde då som nu: Ungdomar vill vara tillsammans med ungdomar. Det hände därför inte så sällan att vi under vissa helger kunde åka ganska långt till där det fanns något roligt. Fortskaffningsmedlet var i många fall då cykel eller bil. Egen bil ägde knappast någon ungdom på den tiden. Möjligen kunde det vara någon som samtidigt kunde använda den i trafik det vill säga han kunde få betalt för sina körningar och hade trafikrättigheter. Av den anledningen var det svårt för ungdomarna att bevista några nöjen litet längre från hemorten. Till platser en till två mil bort kunde cykeln användas och om det var något särskilt attraktivt på en plats kunde samtidigt hela gäng ta sällskap. Det blev ofta mycket roligt på dessa färder. I regel var det dock nöjen på hemorten som i första hand besöktes. Konstigt nog var det så i de flesta fall ville alla åka till samma plats. Platser som ofta fick besök av oss var Furuby, till Åryd via Årydsjön vid Högstorp, Ingelstad, Ormeshaga, Bergdala och Lessebo. Dock skall medges att till Lessebo for jag aldrig med cykel. Till LInneryd åkte vi inte eftersom det i min tidiga ungdom inte fanns någon dansbana eller festplats där. Denna kom till först senare. Även Växjö och folkparken kunde få besök, men där var inte så roligt. Visst hände det ibland att något kamratgäng kunde slå sig ihop och åka riktigt långt bort från hemorten, åtta – tio mil hemifrån. Det fordrades då att bilresan ej blev för dyr. Man kunde åka taxi ibland ganska billigt, ty konkurrensen var stor för dessa bilar.
Roligt hade vi och ungdomstiden glöms inte så lätt bort. En sak skall dock påpekas. Det fordrades på den tiden stor skötsamhet av varje ungdom om samvaron skulle bestå. En ungdom som ofta misskötte sig blev lätt utstött. Det kunde till och med vankas stryk för vederbörande. Det var inte då som nu att han blev populär efter vad man kan förstå.