I min tidiga barndom var jag alldeles för liten för att få hänga med mina äldre bröder och deras kamrater. Tiden gick och jag blev äldre och fick följa med, men på vissa villkor. Och det var att Jag skulle hålla tyst om vissa hemligheter. Jag skulle tjänstgöra som springpojke åt mina äldre bröder utan att klaga. Gjorde jag inte det kunde jag lika gärna stanna hemma hos mor och far.
Ibland kunde det förekomma lekar som inte var helt oskyldiga. Vi pojkar fick i början av 1920-talet en fotboll storlek 3 av pappa. Det blev ju fotboll för hela slanten varje kväll på vår stallbacke. Brunnen på stallbacken var mycket dålig. Den var stensatt på sidorna uppifrån och ner till bottnen med ojämna stenar. Den höll inte vatten då det var torra somrar. Då blev det mycket problem eftersom vi hade många djur på gården, 8–10 hästar, 5 – 6 kor, svin och höns och en del hundar. På brunnen fanns upptill ett brunnskar med en lucka att stänga över intaget. Luckan gick sönder och blev helt borttagen.
Vid vårt fotbollsspel kunde det hända att bollen hamnade i brunnen. Om det fanns så mycket vatten i brunnen att spannen som vindades ner kunde sjunka under bollen där den låg på vattenytan så var det inga problem att få upp bollen. Men fanns där lite vatten eller inget vatten alls var det hopplöst att styra spannen uppifrån så att bollen kunde tas upp. Vid en sådan torrperiod, när bollen hamnade i brunnen, kom någon klyftig själ på en idé. Någon måste ner i brunnen för att hämta upp bollen. Stege till detta fanns inte. Därför ansågs det bäst att låta den lättaste och minsta sätta sig i spannen och vinda ner denne i brunnen. Han kunde hålla sig i kättingen som säkerhet. Och den minste i gänget var förstås jag. Det blev många turer ner och upp i brunnen och det gick bra.
Hur skulle det varit om äldre och förståndigare kamrater tänkt på att täcka brunnen med ett nät eller matta varje gång man spelade fotboll. Nej det fanns ingen tanke på det. Efter en torr sommar när vatten åter fanns i brunnen för vattning av djuren brast kättingen och spannen hamnade nere i brunnen. Spannen som jag kort tid innan åkt i för att hämta upp bollen. Tur att det inte hände när jag satt i den.
I mina pojkår hade jag särskilt på somrarna många kamrater. En av dem var Sven Flood från Alvesta som vistades här så gott som varje sommar under skollovet. Han hade sin mormor borta på Åbo. Hon hette Hedvig ”Hedda” Hägerstrand. Sven och jag var mycket goda vänner. Vi var också lika gamla. När jag gjorde min rekryt vid KA 2 år 1932 var Sven den som vikarierade för mig i handlare Claessons affär under tiden. Sven var också affärsbiträde. Rekryterna vid KA 2 togs in samma år som man mönstrade och Sven gjorde sin rekryt vid I 11 i Växjö och där togs man in året efter mönstringen. Därför kunde han vikariera för mig trots att vi var lika gamla.
Jag hade många kamrater från byn också. Vi hade också mycket roligt tillsammans. Innan leken med en fotboll kom in i bilden roade vi oss ofta med att ”slå munk”, spela brännboll, ”slå trill” m.fl. Att ”slå trill” gick till så här. Man sågade av 2,5 cm grova trillor från en stock som var 15 – 20 cm tjock. Spelarna delades i två lag. Lagen placerade sig sedan i varsin del på t.ex. vägen mot säteriet eller även stora vägen upp emot Tollstorp. Över vägen drogs en s.k. skiljelinje. Varje lag beväpnade sig med ett antal s.k. trillor. Ett av lagen börjar så spelet med att kasta en trilla utefter vägen i riktning mot det andra laget på andra sidan skiljelinjen. Båda lagen har också beväpnat sig med en del stoppmaterial, brädor eller lättare stakar e.d. Det lag som fått trillan kastad mot sig skall så tidigt som möjligt försöka att hindra trillans vidare färd. På den plats ”trillan” kunde stoppas fick sedan motståndarlaget i sin tur kasta tillbaka trillan och detta skulle ske så snabbt som möjligt innan de hade hunnit inta bra positioner för att i sin tur förhindra den då återkommande trillan. Deltagarna stod uppställda på vägen efter varandra. En del närmare skiljelinjen och en del längre ifrån denna. Det var nämligen så att en kastad trilla utefter vägen, kom alltid hoppande. Allt låg i kastarens teknik och om han kunde få den att rulla fort och med en väldig snurr. För rulla måste den göra, men ta mark olika långt från kastaren kunde den få göra. Ett långt avstånd innan trillan tog mark kunde vara en nackdel. Den kunde då falla död ned. Meningen var med spelet att lagen kunde driva varandra långa stycken utefter vägen, beroende på utstuderad teknik och träffsäkerhet på en hoppande trilla. Att vi ibland kunde ta då den s.k. Växjövägen till spelplan berodde på att det sällan kom någon bil. Då en hästskjuts skulle passera gjordes ett uppehåll. Tiden jag talar om var omkring och strax efter 1920. Den nuvarande Växjövägen var då inte ens påtänkt.
Många andra lekar stod på programmet runt om i hagarna av byn. Det var indianer och vita, som alltid var aktuellt. Man läste dessa indianböcker och Vilda-Västern-Hjältars bedrifter kanske i allt för hög grad. Vi tog gärna intryck därav.
Men så fick vi fotbollen. Då det inte var spel mot två mål, vilket naturligtvis i första hand engagerade såväl ung som gammal här i byn, blev det den välbekanta leken Bollgömme som ännu idag är aktuell.
Vi hade också något annat som roade oss mycket och det var s.k. bussning om pengar. I all enkelhet rörde det sig oftast om två och femöringar. Ett antal spelare ställde upp sig på ett visst avstånd från en ”bussningspinne”. Mot denna skulle varje spelare kasta sin slant t.ex. en femöring. Det gällde då att slanten hamnade så nära pinnen som möjligt. Den som hade sin slant närmast pinnen fick sedan ta alla kastarnas slantar, lägga dem i en hög på varandra med antingen krona eller klave upp på samtliga slantar. Vinnaren skulle sedan beväpna sig med en lämpligt avvägd slagpinne och med ett slag på slantarna vända dem. De han vände fick han behålla och han fick även fortsätta att försöka vända flera av slantarna om han kunde och även behålla dem. Misslyckades han med detta blev det nästa kastares tur att fortsätta, som låg därnäst närmast pinnen. En skicklig kastare och vändare kunde tjäna en del slantar.
En annan lek som ofta kunde fånga vår uppmärksamhet var”Att slå munk”. Den gick till så att på en hyggligt stor plan ställde man upp en s.k. kon eller munk mitt på planen. Munken gjordes av en rund massavedsbit, cirka 40 cm lång. Denna spetsades sedan i ena änden. Denna ställdes sedan mitt på planen i en utritad ring dit den alltid skulle återföras efter en nedslagning. Efter räkning eller första gången lottkastning blev en man tilldelad rollen som bevakare av ”Munken” och titeln var ”Munkapytta”. De övriga deltagarna ställde sedan upp sig lika många ungefär till att börja med i var sin ände av planen bakom en dragen linje. Avståndet från denna linje och till mitten där ”Munken” stod skulle inte var längre än att varje man orkade och kunde kasta ett kastträd mot Munken för att avlägsna denna från sin plats. Kastträdet kunde vara ungefär av en meters längd. Alla bakom linjen var beväpnade med var sitt sådant kastredskap som ofta kunde likna en s.k. målstake på arbetsvagnarnas vedhäckar. Leken började med att Munkapyttan ställde upp sig ej för nära Munken ty nu skulle någon av deltagarna bakom linjerna med sitt verktyg försöka kasta så att munken sopades bort. Innan Munken av Munkapyttan sen åter hade satts på sin plats skulle alla byta sida av banan. Munkapyttan skulle då samtidigt först ställa munken på plats och strax därefter hinna med att ta någon av deltagarna innan denne hunnit över linjen. Munkapyttan hade alltid en kort piska till hjälp. Den som blev tagen blev så Munkapytta istället. Till spelreglerna hörde också att om något kastträd blev liggande inne på planen mellan linjerna skulle dessa hämtas upp vid sidobytet. Hans inte detta med då blev det extra bevakning av dessa kastverktyg från Pyttans sida. Alla deltagare kunde bli tagna innanför linjerna när som helst bara munken stod på plats och därmed få rollen som den beklagansvärda Munkapyttan som alla deltagarna gick in för att motarbeta. Detta hörde till spelets regler. Det kunde gå så långt att alla bakom linjerna kastade så dåligt så att redskapen blev liggande inne i närheten av munken utan att träffa denna och följaktligen till fördel för Munkapyttan som lättare kunde taga någon och bli utbytt. Allt kunde också redas upp genom en fullträff på Munken så att denna for iväg ett stycke bort. Mycket hanns då göras innan denna åter kom på plats. Det kunde ofta vara mycket spännande men blev kanske lika ofta en orsak till ovänskap mellan oss deltagare.
Den lek som var mest omhuldad var bollgömme. Denna kom ju till sedan vi fick en fotboll att använda för att sparka bort för den som var bollvakt. Leken gick till på samma sätt som en vanlig ta fatt lek men bara med den skillnaden att här räckte det med att bollvakten, sedan bollen var upplagd på sin plats, kunde se någon deltagare och ropa hans namn och därefter trampa på bollen. Kunde någon av deltagarna då uppfatta att någon av deltagarna var observerad och klar för att trampas för och då hinna före vakten och sparka bort bollen, då var den observerade räddad. En bollvakt kunde givetvis med blicken fånga upp många av deltagarna på en gång och hade då bara att gå fram till bollen och trampa för dem allesammans. Den först trampade för blev då alla var tagna den som blev bollvakt. Denna lek har roat såväl ung som gammal många gånger i Tollstorps by.
Förutom lekar fanns det mycket annat som ofta fångade ungdomarnas intresse. Alla sorters idrottsliga övningar sysslade vi med såsom kulstötning, löpning, höljhopp, stavhopp och längdhopp. Vi provade på allt och alltid var det någon av oss som en gren passade bättre än för övriga kamrater. Till och med boxning och brottning försöktes vissa tider. Själv ägde jag en tid ett par boxhandskar. Den sporten gillade jag rätt bra. Hade som experter säger intuition för denna sport. Det vill säga jag märkte lätt när ett slag kom och kunde smidigt ducka eller glida undan. Det var under min rekryttjänstgöring i Karlskrona, som denna sport för mig blev de största framgångarna.
Jag minns när brottning slog igenom här i Hovmantorp och då vi utan brottarmattor utnyttjade logarna med lite halm på golvet i Tollstorp. Resultatet blev så småningom att Sture Hultberg av oss till slut kom så långt så han som Smålandsmästare fick deltaga i svenska mästerskapen. Se där en Tollstorpspojke, som faktiskt blev lite berömd. Alla kunde ju inte ägna sig åt fotbollsspel, bandy och skidor som en del av oss bröder Arfvidsson gjorde.
En rolig sport, fast lite unik i sitt slag, var då en del av oss bröder roade sig med att vända styret på cykeln mitt i åkningen eller sitta på cykeln bak-fram, d.v.s. cykla med blicken riktad bakåt eftersom man satt på styret och sålunda styrde sin cykel. Hastighetstävling med i dessa inlagda svåra passager kunde förkomma, en spännande men farlig sport.
