Ett annat mycket allvarligt tilltag, gjordes en påskhelg omkring år 1920. Det var påsk och fortfarande kyligt i luften. Våren hade ännu ej kommit igång på allvar och alla bolagshästarna stod på stallet. De var vid denna tid åtta stycken och var väl förtjänta av god vila från skogskörningen några dagar. Men det var barmark och en solig dag. Jag tror det var påskdag.
Vi och våra kamrater Häggagårdspojkarna Tage och Nisse samt möjligen någon av Eliassons pojkar Karl och Mauritz, var samlade och stod och pratade ute på stallbacken intill brunnen. Vi bröder var Arvid, Birger och jag. Vi diskuterade allvarligt vad vi skulle göra för tillfället. För något måste ju hända en sådan vacker dag och när vi var samlade.
Medan vi står där och funderar får vi plötsligt besök av två äldre kamrater från Hovmantorp. Det var Elis Mattsson och Ture Håkansson ”Murare”, som anlände på cykel. Det var likadant med dem. De visste heller inte vad de skulle göra. De var annars inte vanliga kamrater här hos oss. Vi började samtala och talet kom in på hästar och ridning för det visste besökarna att det ofta kunde vara en vanlig sysselsättning här hos oss och med lite beröm för Arvid och Birgers stora förmåga som ryttare, kom talet in om det inte kunde vara intressant att de visade sin skicklighet. ”Nä”, tyckte Arvid. ”Pappa sitter på kontoret där vid fönstret och trots påsken skriver månadens avlöning. Hästarna behöver ju också vila.” Och mycket riktigt min pappas silhuett syntes i fönstret mot gården där inne på kontoret. De tillkommande kamraterna tycket ju detta var synd att det inte skulle bli något intressant att se på. De hade ju kört upp hit i tron att de skulle få se när mina bröder red över hinder med någon av bolagshästarna. För det visste de att de gjort tidigare. Till slut lät bröderna sig bevekas. De kunde ju leda ut hästarna på baksidan, osynligt för vår fader. Han kunde heller inte tänka sig något så dumt att pojkarna hans skulle våga sig på att tjuvrida hästarna på det viset.
Men sagt och gjort. Lämpliga tyglar gjordes i ordning inne i stallet. Mina bröder hade alltid och även jag senare särskild häst, som vi tyckte bäst om att rida. I detta fall tog Birger ut sin häst, som hette Nero. En ganska så livlig norsk häst. Arvid valde denna gång ej sin vanliga ridhäst. Utan det blev Oden. En nordsvenskrasig och tålig häst. Arvid brukade annars alltid använda ett sto som hette Stava för sina långa steg och fin att rida i trav med. Detta var inte så bra. Vi bröder visste att skulle det ridas över hinder var inte Oden så bra på detta. Han gjorde ofta upphoppet för långt ifrån hindret och slog någon gång mer översta stången som vi lagt upp. Men ofta gick det också bra.
Och naturligtvis hinder skulle ju försökas denna gång. I grinden vid ladugårdshörnan i gränsen mot Målen blev det hinder som skulle användas denna gång. Två stättstänger lades upp över grindstolparna. Så högt hade hästarna klarat att hoppa vid något tidigare tillfälle. Satsen togs borta vid Målen. Birger red an först med Nero och hoppade över galant. Men Nero gjorde sedan en sak som Birger var minst av allt beredd på. Efter hoppet direkt efter nerslaget, vek han av in mot baksidan av ladugården och den dörr där hästarna tagits ut. Följden blev en så häftig sväng att ta i så hög hastighet att såväl Nero som Birger slog i knuten. En flisa lossnade från denna och märket syns ännu idag. Birger blev ju givetvis hårt klämd och hästen fick sig en riktig törn. Han såg lite vimmelkantig ut efteråt. Han skakade på huvudet och frustade ljudhögt. Han ställdes in omedelbart. Och Birger var själv mycket betänksam, men värre skulle det bli.
Efter någon minut var det Arvids tur med Oden. Jag minns ännu i denna dag hur bekymrad jag var för jag trodde inte på Oden. Han hade brutit av en stång uppe i Hästhagen på betet där vid mycket lägre höjd och efter samma hoppfel. Arvid kom i hög fart och full galopp med Oden. Och som väl var fanns de närvarande kamraterna på behörigt avstånd. Oden begick samma fel, Han hoppade för långt från hindret. Stängerna bröts visserligen, men hästen gick på huvudet och broder Arvid följde med i fallet. Jag ser ännu idag framför mig hur hästens ben singlade i luften och Arvid bland dem. Oden gick helt ner på huvudet och slog över.
Mitt för gaveln på ladugården fanns det en stor jordhög med en del stenar. Den blev lagd där när ladugården byggdes om tre år tidigare efter utgrävning under ladugården. Högen låg på andra sidan vägen över en stor jordfast sten. Högen var cirka 1,5 meter och täckte det mesta av denna lilla trekant. På denna hög blev både häst och Arvid liggande med Arvid mellan den sparkande hästens ben. Arvid hade dock sinnesnärvaro nog att ta sig bort ifrån hästen. Men vilken krasch och Oden såg ännu sämre ut än Nero tidigare. Han borstades av och vi skötte om honom hela eftermiddagen. Han såg inte frisk ut. Dagen efter anmälde Odens körare till vår fader att Oden inte var bra. Det blev undersökning och ingen av dem förstod vad som hänt. Oden fick vila och kryade senare på sig.
Och med detta fick de båda Hovmantorpsgrabbarna sitt lystmäte tillfredsställt. Hästen Oden fick säkert någon rubbning i nacken. Han skakade på huvudet och såg mycket trött ut några dagar. Men bra blev han och det var ju huvudsaken. Senare vid ett tillfälle berättades allt för min fader. Detta pojkstreck kunde slutat mycket illa med livshotande skador, som följd och kanske något men för livet. Båda bröderna och hästarna var i fara. Tack gode Gud att allt gick väl.
