I slutet på 1910-talet fick min fader av sin chef och arbetsgivare en gratifikation på 10 000 kr. Samma gåva fick även hans dåvarande kollegor, brodern Ludvig och skogvaktare Rålin i Ekeberga. För denna gåva samt en del upplånat belopp inköpte dessa tre en större gård i Kalmar tillsammans, som heter Göddabo i Söderåkra socken. Efter en tid övertog min farbror Ludvig gården själv.
När min fader var delägare i gården hände det att han flyttade hästar från gården och hit hem. För på Göddabo fanns det en stor djurbesättning av hästar, kor och svin och även får. Det hände också att min pappa flyttade över någon kossa härifrån. Hästarna som vi fick från Göddabo kom till användning för skogskörslor på bolagsskogarna med hans egna söner som körare. Men någon häst kunde också försäljas här på trakten.
Det hände någon gång i början på 1920-talet att min fader tagit hem en häst från Göddabo. Hästen hette Oden var av nordsvensk ras och såg ganska snäll och foglig ut. Min bror Birger och jag var nyfikna på hurudan hästen skulle vara, för det var ju vi som skulle använda hästen i lantbruket och skogen. Det var mycket viktigt för oss att hästen skulle kunna ridas för att godkännas av oss. Var han inte ridbar, då var det inte mycket med honom i våra ögon. Och detta var vi också tvungna att få visshet om och vårt tillfälle kom omgående.
När väl Oden hade satts in i stallet efter färden hit och blivit lite avputsad, sa pappa till oss att leda bort Oden till Bokatorpet på bete. Det var ju sommar och vackert väder. Och därmed fick vi, min bror Birger och jag, vår pappa ovetande chansen att undersöka huruvida Oden var ridbar eller inte. Vi ordnade därför till tömtyg och betsel för detta ändamål. Sadel var ju för oss ett otänkbart begrepp. Barbacka skulle det vara, annat förekom inte för oss, möjligen en enkel filt. Därmed gick Oden och hans tänkta körare till Bokatorpet för att prova på betet. Men annat blev det. Oden fick på sig sedeltyg för ridexamen. Vi gick till verket med stor spänning. Skulle han försöka kasta av ryttaren eller var han kanske rentav van vid ridning? Vi beslöt emellertid att det var bäst att backa ner honom i Bokatorpet källares nedgång för att enklast kunna bestiga hästen. Denna källare var öde och kvar efter tidigare bebyggelse på tomten. Nergången lutade lite och taket med sin torv och växt av rosor var alldeles utmärkt att gå upp på för att därifrån hoppa ner på Odens rygg. Jag fick order av min äldre broder att försöka först. Han skulle hålla hästen för säkerhets skull, tills jag hade kommit upp på ryggen. Men jag protesterade. Han som var äldst skulle naturligtvis försöka först. Det blev lottdragning och han fick försöka först. Jag skulle hålla Oden i betslet medan Birger hoppade från källartaket och ned på Odens rygg. Om nu detta var så lämpligt. Det var ju svårt att veta. Spänningen var stor.
Förberedelserna var klara och Birger tog hoppet. I samma ögonblick som Birger slog ner på ryggen startade hästen i vild galopp utåt gärdet, görande de värsta krumsprång han kunde för att bli av med sin plågoande på ryggen. Det blev rena rodeon. Birger höll sig kvar en god stund men till slut blev han avkastad och sittande framför Oden på marken ett ögonblick innan hästen lämnade platsen troligen alldeles förskrämd.
Så var det min tur att försöka. Så var ju uppgjort och det var ju fegt att dra sig undan. Att fånga in hästen var inte så lätt, men det gick till slut. Att backa ner honom i källarnergången för att jag skulle komma upp på hästen det gick inte alls. Oden förstod vad det var fråga om. Efter många försök var vi tvungna att ge upp. Oden blev aldrig någon ridhäst. Min far sålde hästen efter någon tid till en hemmansägare i Skogsryd. En bra arbetshäst var han utan tvekan. Men rida på? Inte lämplig!
Men man kan fråga sig vad vi som ungdomar tänkte på som tog sådana risker. Det kunde ju hänt svåra olyckor. Denna ridningskonst tyckte vi att vi behärskade fullt ut och hade lite respekt för även om det gällde en inte inriden häst. Sedan var det spänningen, som vi alltid eftersträvade.
