Vem minns inte barndomen och långa mörka vinterkvällar. Ljuskällorna var fotogenlampor och stearinljus. Även den värmande brasan i den öppna spisen kunde sprida ett välbehövligt ljus. Det hände ofta att arbete kunde bli utfört i ljuset från spisbrasan. Jag tänker då på t.ex. strumpstoppning och stickning av husets kvinnor, men även läxläsning för mina äldre syskon. Kring brasan samlades man gärna förr i tiden för en stunds samvaro och dryfta dagens händelser och lite historieberättande. Fotogenlamporna var ju också farliga att handskas med. Det fick ju inte minst vår familj anledning att beklaga, med min stora syster Naemis bortgång då en lampa vid påfyllning exploderade.
När första världskriget bröt ut år 1914 blev det svårt att få fram tillräckligt med fotogen till lamporna inomhus och ladugårdslyktor utomhus. Det var då som karbiden kom in i bilden. Det blev karbidlampor för hela slanten. Kanske var de farligare än fotogenlyktorna. Läckande karbidgas kunde ibland tända en lampa utanpå. Man fick alltid vara mycket försiktig med en karbidlampas placering och vad som fanns i närheten. En god sak kunde dock noteras i och med karbidgasanvändning. Man kunde helt plötsligt få se cykellyktor med karbidgas. Lyse på cyklar var ju tidigare svårt att ha. På åkvagnarna för hästar fanns vissa vagnslyktor med stearinljus, men på en cykel blev detta för dåligt ljus och svårt att hålla brinnande i det drag som cyklingen åstadkom. För det mesta fanns det förr i tiden sällan något ljus på vare sig hästvagn eller cykel. Lagen nämnde då ännu ingenting om detta. En väl skött karbidcykellykta kunde sprida ett mycket förnämligt ljus för den cyklande.
Året var 1918. Det hade lång tid dryftats och resonerats om att försöka få Hovmantorp med omnejd elektrifierat. En kraftstation hade byggts i Skogsnäs där Lessebo Pappersbruk fick elström för en del av sitt behov. Även på andra håll i omgivningen var åtgärder på gång eller redan utförda för elektrifiering. I Ugnanäs fanns en möjlighet att utnyttja fallet i Ronnebyån för Hovmantorp. En kvarn och såg hade tidigare hämtat sin vattenkraft här och rätt utbyggt skulle säkert detta vattenfall kunna driva en elkraftstation, som åtminstone delvis kunde ge ström i Hovmantorp och dess landsbygd.
Ett bolag bildades och en verkmästare anställdes att förestå utbyggnaden av kraftnätet och kraftstationen. Verkmästaren hette Oskar Carlsson. Senare tog han namnet Önnerfors. Elströmstrådar började skära fram lite överallt i markerna och färdigt blev det till slut. Senare släkten har kanske svårt att föreställa sig med vilken spänning vi väntade den höstkvällen år 1918 då vi i hemmet i Södergården för första gången kunde vrida på en knapp och hela huset flödade av ljus på en gång. ”Oh, du milde vad ljust det blev,” tyckte vi alla. Visserligen var lampor och skärmar då av enklare slag, men vilken skillnad det blev mot karbid och fotogenljus. Visst hände det rätt ofta till att börja med att det blev strömavbrott. Det kunde bli fel i Ugnanäs. Träd blåste över ledningarna. För lite vatten i Ronnebyån kunde vara särskilda orsaker. Men detta fick man lov att tåla. Många klagade högljutt över att det var så dyrt då per ljuspunkt, som det hette till att börja med. Men allt gick över och så kom då tiden lite längre fram då Sydkraft tog över och allt blev mer och mer utbyggt. Skönt i alla fall med denna fina kraft att ta till vid behov.
