Tack vare mitt yrke som skogvaktare har jag fått uppleva många ovanliga händelser med de vilda djuren i skogen. Här följer en av dem.
Det var höst. Älgjakten på skogarna var i full gång. Vi hade avverkat drevjakten såväl här hos mig som i Böksholm. Nu gällde det jakt med älghund på de olika distrikten, där det vanligtvis fanns gott om älg på den tiden. Jag hade träffat överenskommelse med min närmaste chef i Lessebo, jägmästare Kurt Ronge och min kollega skogvaktare Gustav Lövling, även han boende i Lessebo, om att försöka skjuta en älg på den så kallade B1.III skiftet, närmare bestämt i trakten omkring Trollaberg och Bönefly. Vi bestämde att mötas på Hagaslättsvägen. Gustav Lövling skulle ta med sig bolagets älghund, som han var fodervärd och skötare för då. Med i sällskapet var också skogvaktare Einar Österberg i Ekeberga, som gärna inte ville försitta något tillfälle till jakt.
Innan jag bestämde vilka pass kamraterna skulle inta föreslog jag, för ovanlighetens skulle, att jägmästare Ronge denna gång skulle följa med älghunden istället för Gustav Lövling. Detta upptogs med stor entusiasm av Ronge, men med stor pessimism av Lövling. Men så blev det och efter att jag fördelat lämpligaste passen för mina kolleger talade jag om att jag själv skulle gå ner i marken till Slättmossen en plats med erkänt fint älgtillhåll och ställa mig på en udde som går ut i mossen. Mina kollegors pass fanns på Hagaslättsvägen. Jag visste sedan tidigare att där fanns en älgfamilj med tjur, ko och kalvar. Vi skildes åt. Ronge försvann med hunden enligt mitt förslag i sydlig riktning.
Efter cirka 20 minuter hade jag kommit fram till mitt pass. Jag såg mig omkring sökande efter lämplig skjutplats och bestämde mig först att stå vid en tall som var av det mest frodvuxna slaget med kraftiga grenar. Jag tog av mig min matväska och placerade den vid tallen vid mina fötter. Solen sken och vädret var mycket bra för älgjakt. Det var bara att vänta på att få höra älghunden Jacks lite dova, men väl hörbara skall. Det var så att kalv var förbjudet att skjuta på den tiden och ko ansåg vi själva inte skulle skjutas om hon hade kalv med sig. Därför var en tjur i detta fall enda möjligheten att få skjuta på. En grann 6-taggad tjur fanns med i detta sällskap. Det hade jag själv sett någon dag tidigare. Denna tjur kunde ju komma till vem, som helst av oss. Men mest troligt var det att just hundföraren fick skjuta. Det hade jag själv erfarenhet av sedan tiden jag själv var hundförare.
Plötsligt började Jack med ett ”ståndskall”. Det kom från andra kanten av Slättmossen och det fanns massor av flyskog mellan mig och den plats där upptaget skedde. Ståndskallet var fast till att börja med. Jag väntade därför på skott från Ronge när som helst, men intet hördes och slutligen började ett s.k. ”gångstånd”. D.v.s. älgen rör på sig och hunden går sakta efter och skäller på behörigt avstånd. Och bestämt lät det som hunden skulle komma mot mig med de djur han har på gång. Eftersom inget skott föll från hundföraren Ronge när ståndet var fast och gångståndet sakta men säkert rörde sig i riktning mig drog jag den slutsatsen att det troligen var kon med kalvarna som hunden kom med. Men man vet ju aldrig. Även tjuren kan vara med. Jag måste därför vara fullt beredd på att skjuta. Jag överblickade terrängen och konstaterade att jag kanske inte placerat mig så bra längre eftersom tydligen älgarna kom från helt annat håll än jag först hade trott. Jag måste byta plats lite kvickt. Jag gjorde så men i hastigheten glömde jag min matväska vid tallen där jag först befann mig. Jag hittade en stor sten som jag kunde lägga mig mot och samtidigt få ett fint skjutstöd. Jag avvaktade och helt plötsligt började det röra sig bland björkslyet i den lite sankare delen av mossen. Där kom mycket riktigt en stor älgko med två kalvar tätt bakom sig och som var mycket rädda för den skällande hunden. Kossan avvek plötsligt från sin kurs i kärrlaggen och kom direkt emot mig. Hon stannade vid tallen intill min matväska och tittade bakåt mot hunden, liksom för att se efter att hunden inte rörde hennes kalvar. Hon märkte vare sig min väska eller mig cirka tjugo meter framför henne. I nästa ögonblick tog hon kurs rätt mot mig. Jag hajade till. Skall hon springa på mig? Jag tryckte mig ner ännu hårdare på stenen och alldeles intill mig passerade kossan i fördjupningen till nästa sten och den jag tryckte mot. De uppskrämda kalvarna kom efter varandra alldeles i hennes bakhasar. Jag var kanske lika rädd där jag låg. Jag lät den första kalven passera, men när den sista passerade kunde jag inte låta bli att klappa honom och sade: ”Kossen lille”! Kalven blir dödsförskräckt, trängde sig på den framförvarande och båda två på kossans bakben. Hon svängde ögonblickligen runt på bakbenen för att rusa på mig. Jag var beredd på detta och flyttade mig runt stenen ganska så fort. Och där stod jag hojtande och darrande med en älgko vars framben viftade över stenen för att nå mig. Du milde vad billig jag var. Hon nådde mig inte och gav sig iväg till slut. Nere i mossen kom jägmästaren (hundföraren) och såg detta. Först skrattade han, men blev strax betänksam och färdig att ingripa. Om han nu hade hunnit detta innan jag varit slagen av kossan.
Jag var ju mycket skakis efter min dumhet att klappa kalven och var tvungen att ta igen mig en stund innan vi kunde gå upp till jaktkamraterna. En sak kan jag med säkerhet säga: ”Jag gör inte om detta:”
När vi sedan träffade kamraterna uppe på Hagaslättsvägen, sade Gustav Lövling direkt: ”Ja, det var det jag trodde att det skulle misslyckas, när inte jag fick gå med hunden. Ni fick naturligtvis aldrig se någon älg.” Älgarna hade inte fortsatt upp mot skyttarna på vägen. Kamraterna på Hagaslättsvägen var därför okunniga om vad vi varit med om innan vi träffades. Som svar på Lövlings fråga svarade därför Ronge: ”Sett älgar! Jag undrar om man kan komma närmare en älg. Jag har nämligen med egna ögon sett när Elis har klappat en älg.” Och någon älg fick vi inte skjuta den dagen. Men för mig blev det en erfarenhet rikare.
