Dagen var den 13 juni 1992. Elsa och jag var tillsammans med många av släkten på ett trevligt 60-årskalas på eftermiddagen och kvällen i Hanaslövsgårdens restaurang i Alvesta. Min systerson Roland annars boende i Lidköping, hade just fyllt 60 år och då tyckte han att eftersom både han och hans fru Gunvor båda var födda i Småland, kunde de lämpligen fira 60-årsdagen här tillsammans med släkt och vänner. Och ett fint och mycket trevligt kalas blev det.
Den kommande natten var ett gäng ungdomar och däribland vår sonson Robert ute på en nöjesfärd i en folkvagnsbuss norröver mot Herråkra – Lenhovdahållet och var nu på hemväg mellan den 13 och 14 juni. De åker vägen över Bergdala och mot Hovmantorp. På Bergdalavägen i höjd med Ekerås på ungefär där den stora kraftledningen skär Bergdalavägen springer en stor råget upp på vägen framför bussen. Vägen är ju rak och fin varför farten var ganska hög. Att undvika påkörning av geten blev helt omöjligt. Krocken blev hård och geten avled omedelbart.
Robert som själv är jägare och marken där detta hände var just på våra egna jaktmarker, var situationen direkt vuxen. Robert tänkte först på sin farfar, dvs mig och sedan sin egen bror Markus som han visste var hemma. Markus kunde hjälpa till med att tillvarata det döda rådjuret. Bussföraren ombads därför att köra till Roberts hem och till Markus där. Båda bröderna följdes åt sedan med hjälp av sin mammas bil upp till olycksplatsen för att ta hand om det döda djuret. Rågeten hade mest fått huvudskador och var därför i ett ganska bra slaktskick. Den lastades upp och som brukligt är i vårt jaktlag, togs den hit hem till Tollstorp för at hängas upp här en kort tid innan uppslaktningen.
Det var en sak som bröderna konstaterade då rågeten togs om hand på olycksplatsen. Hon hade mycket mjölk i sitt juver. Hon måste haft ett eller två kid med sig, men som då inte syntes till. Därför kontaktade bröderna mig tidigt på morgonen den 14 juni och berättade vad som förekommit och att det troligen fanns kid med vid olyckstillfället. Naturligtvis var jag, trots sen hemkomst på natten, villig att fortast möjligt göra något åt detta. Om det fanns ett eller två kid med så kunde de inte själva klara sig i livet utan antingen måste de avlivas eller tas om hand. Det förstnämnda alternativet var väl kanske det lämpligaste. Tidpunkten var sådan att kiden i så fall måste vara helt nyligen födda. Att behålla och föda upp ett eller två kid, visste jag av erfarenhet var mycket arbetsamt och svårt. Efter att avsynat den döda geten ville jag nog tro att efter som hon såg ganska gammal och illa medfaren ut, endast hade ett kid. Skulle vi försöka med uppfödning då var mitt villkor att kiden eller kidet fortast möjligt skulle återfå friheten.
Jag tog gevär och skott med mig och följde så fort jag kunde efter mina tre barnbarn, Markus, Anna och Robert, upp till platsen för olyckan. Väl där fick alla tre syskonen order av mig att placera sig utefter vägen på olika avstånd från själva olycksplatsen. Själv skulle jag försiktigt först gå in ena sidan vägen och samtidigt praktisera ett rådjurslock som jag tidigare vid olika tillfällen hade lyckats locka rådjur till mig med. Jag gick och försökte med lite försiktigt ”lock” en cirkel runt olycksplatsen. Jag gick tillbaka upp på vägen där modern blev påkörd. Efter att ha instruerat syskonen att noga se om det kom något kid efter mig när jag direkt gick ned på andra sidan vägen. Jag visste av erfarenhet att kid vid fara impulsivt trycker och ligger helt orörligt. Deras randiga skyddsdräkt räddar dem oftast från upptäckt, men ”getlock” kanske kan få dem att komma efter. Jag fortsatte ned på andra sidan och kommen en liten bit in i skogen då Anna ropade lite försiktigt: ”Farfar, farfar, Markus ser någonting! Det är nog ett litet kid!”. Och mycket riktigt, där nere i skogskanten där jag gick upp på vägen förut står ett darrande litet kid. Alldeles nyfött och ännu ej av modern rengjort.
På Markus fråga vad han skulle göra så sa jag efter ungdomarnas miner där en viss rädsla kunde spåras: “Gå ner från vägen och hämta upp kidet hit, men var mycket försiktig.” ”Ja, men då kommer det väl att springa i väg ifrån oss,” får jag till svar. ”Nej, det kommer att trycka ner sig i ljungen så gott det kan, så gå du,” svarade jag honom. Markus går och tar upp kidet. Litet och darrande samt randigt precis som det skall vara och rädd för de där otäcka människorna, som ej har samma doft omkring sig som mamma hade. Och vill ni vi skall ta hem det så gör vi det på de villkor jag förut bestämt. Och ni måste hjälpa oss att sköta om denna lilla varelse tidvis. ”Jaa-då,” får jag direkt till svar från alla tre.
Och vi åkte hem till Tollstorp med det lilla livet och eftersom vi inte nu kunde se vilket kön det hade så döpte Anna kidet till Robin. Det kan det heta även om det är en get. Och en get var det och Robin fick hon heta.
Elsa fick givetvis ta hand henne och blev därmed hennes surrogatmamma. Det artade sig bra. Elsa blev också kär i sin skyddsling. Hon ringde till Kolmårdens djurpark för råd om lämplig mat och skötsel. Det blev ju givetvis di-flaska till att börja med och rätt blandning enligt Kolmårdsrecept och lilla Robin blev den stora attraktionen vid midsommarfesten på vår stallbacke detta år.
Robin växte upp. Hon fick en egen vrå först i vår förstuga eller farstu. Inget annat djur av obehörigt slag, räv eller hund, skulle kunna störa henne. Dörren fick stå på glänt upphaspad, så hon kunde gå ut om hon ville. Och det gjorde hon också när hon behövde och kom tillbaka. Precis som det skulle vara. Sedan flyttades hon till en bur i trädgården ibland bärbuskarna. Det dröjde dock inte många dagar, förrän hon elegant hoppade över nätet. Men roligast och bäst trivdes hon då Elsa matade henne och hon själv fick skutta omkring som hon kunde och ville ute i trädgården. Hon fick fritt tillträde in i huset var som helst och det blev med tiden hela huset och framför allt kontoret till mig. Om nätterna låg hon på en dyna i farstun och där trivdes hon allra bäst och till att börja med då för stängd dörr på natten och det tyckte honom. Allt eftersom hon blev större blev dörren som förut påpekats öppen och upphaspad och hon kunde gå ut och in som hon ville. Hon växte upp och blev med tiden en söt liten get, som ibland kunde visa matte och husse hur duktig hon kunde vara och med hisklig fart springa runt huset och då i vilda språng för varje gång hon kom tillbaka hoppa över bärbuskarna i trädgården. Det bästa tror jag hon tyckte vara när matte och kanske även husse följde med henne på promenad nedåt hagarna och många gånger matte ensam. Hon fick då springa omkring precis som hon själv ville. Försvann hon för någon stund var hon strax tillbaka igen. Dröjde hon för länge så kunde vi locka på henne och då kom hon.
Senare på hösten hände det några gånger att någon närgången hund fick tag på henne och körde iväg henne i drev långt ner mot Rösjön. En gång passerade hon Stämmet mellan Rösjön och Lillasjön, hon måste varit nere vid Hulterstad. Vi körde efter med bilen, men fick inte hem henne första gången. Vi åkte ner igen till Lillasjömarkerna. Elsa hade ofta varit där för att plocka lingon tidigare och kände till dessa marker ganska bra. Jag körde mot hemmet med bilen och Elsa gick lite sakta efter hemåt och ropade på Robin och till slut kom hon och sprang ifatt Elsa. Ja, sådan var hon det lilla livet. Söt och gullig på alla vis. En sak som jag tycker är mycket märklig var att hon aldrig gjorde sina behov inomhus. Endast då hon var riktigt liten och inte kom ut i farstun hände det av naturliga skäl en gång. Hon hade sedan alltid särskilt avträde borta i björkdungen. Dit sprang hon alltid då det var dags.
Vi har många foton av Robin i olika situationer, men ledsamt nog alldeles för lite i rörlig film. Det skulle givetvis varit mera av den varan. För att skydda henne mot obehöriga tilltag så satte vi på henne ett rött elastiskt halsband sådant som jakthundar ofta har och det trivdes hon med. Folk kände lätt igen henne. Det hände ibland när någon promenerande kom här förbi att hon kunde springa efter personen och särskilt då om det var damer och barn med. Hon insåg dock snabbt sitt misstag och vände åter hem.
Det kom mycket folk hit för att titta på Robin och alla förundrade sig när de såg hur kär och tam hon var särskilt med matte Elsa och den stora hankatten Ulrik. Vi hade redan då korsningstiken Rajsa i hundgården, som var och fortfarande är mycket livlig av sig. Hon ville gärna leka då man gick in i hundgården till henne och hoppade upp mot personen i fråga. Detta gjorde ibland Robin misstänksam att husse kunde bli skadad på något vis. Robin kom då med långa språng i hög fart rusande mot hundgården för att försvara mig. Det är ju också så att djur har som regel svårt att fördra högblå färg. De gånger då jag klädde mig i mina blå överdragsbyxor, kom hon ofta rusande i hög fart med långa språng emot mig för att tvärstanna alldeles intill mig. Hon skulle skrämma mig och tala om att så klädd tyckte hon inte om mig. Hon gjorde samma sak mot min sommargästande granne Eskil Nilsson härintill, då han var klädd i blått. De första gångerna blev han rädd men vande sig snart.
Tiden gick och Robin växte upp och blev som alla andra varelser, intresserad av det motsatta könet. Hon gjorde på vårsidan sina utflykter neråt hagarna. Hon kom dock alltid hem igen. Vi hade någon gång sett andra rådjur här, men dem fick hon inte följa med. Men så helt plötsligt i maj och juni månader kom hon hem med en liten bock i sällskap i samma ålder som hon själv var. De tycktes trivas gott tillsammans. Han började till slut bli ganska tam han också när han såg hur Robin vänslades med oss. Det hände till och med någon gång att vi tre Robin, jag och bocken kunde stå och äta vinbär på samma buske samtidigt. Bocken cirka en meter från mig.
I Solsta Kafé, ett TV-program från Värmland som gick kl. 18.15 varje kväll en tid, handlade ett program om tama vilda djur. De eftersökte också andra liknande fall, som skulle anmälas till Solsta Kafé med beskrivning och foto. Från TV:s sida åtog de sig ingen återlämningsskyldighet angående insänt material. Ett pris var att hämta för vinnande exempel. Jag sände in Robin med beskrivning och många foto. Samtidigt tog jag chansen och bifogade ett eftersändningskuvert med påsatt proto, om detta lyckades. Nu visste jag att det fanns en familj, som samma år fostrat upp en älgkalv med dess stora dyra besvärligheter. Jag ansåg dem själv givna vinnare till priset som var 10 000 kronor. Och det blev ju så också. Jag fick mina insända foton trots allt åter och ett trevligt skrivet brev, som jag har i min pärm i kassaskåpet. Samtidigt fick jag mottaga ett mycket fint hattemblem av Värmlandsvargen, som då var mycket aktuell. I brevet stod mycket vackert om Robin och emblemet pryder väggen bland andra emblem och medaljer jag fått angående tidigare idrottsprestationer. Trevlig sak att erhålla tycker jag.
Vi hade ju från början bestämt oss för att Robin skulle återfå sin frihet när helst hon kunde och ville. När hon fick en kavaljer blev besöken här hemma allt sällsyntare. Vid Herrgårdsjakten på rådjur julen 1992 placerades vi Arfvidssonare på pass längs Målavägen och drevet närmade sig perfekt och fint Stefan. Som första djur till honom kom just Robin med halsband, men efter henne en bock som Stefan sköt med ett välriktat skott. För att inte besvära jägare i omgivningen tog vi senare av henne halsbandet. Jägare skulle inte behöva vara uppmärksamma på om ett rådjur hade halsband eller inte och därmed kanske förlora en given skottchans. Sista gången hon syntes till var nog den 22 juli 1993, då jag själv såg henne. Det har varit många rådjur i närheten, men vi tror inte att hon har varit med bland dem.
Den 28 februari 1995 matade vi rådjuren i en häck i skogen strax utanför tomten. Ett rådjur kom dit varje natt för att få sin mat. Detta rådjur var faktiskt rätt närgånget. Det hittade bra här på gårdsplanen och kom ibland fram till trappan och följde ofta Robins invanda vägar, men vi vet inte någonting. Robin kanske är skjuten. Hela hösten har gått och många djur har skjutits här omkring. Men vi hoppas ändå att vårt lilla rara sällskap ännu en gång skall visa sig här hos oss. Det skulle vara det roligaste besöket här, trots allt, på länge.
