Det var sjutton fasaner såväl tuppar som hönor i en kanske lite felaktig blandning. Det var för många tuppar egentligen, men jag tyckte inte det var roligt att skjuta någon tupp. Jag tror det var andra här omkring, som ordnade den saken utan att någon bad dem om det. Vi utfodrade dem varje dag i trädgården, där jag hade en remis de kunde gå under och äta utan att behöva vara rädda för höken. De var nästan lika tama som tamhöns. En höna som vi döpte till Fanny åt ur handen på Elsa ibland. Det roligaste och trevligaste som förekom då vi hade fasanerna fanns här det var när de skulle utfodras och Elsa lockade på dem så som man gör på tamhöns. ”Kom, kom, kom tipporna kom, kom, kom”, lockade Elsa och hela luften blev full med flygande och springande fasaner från alla håll. Det var som de varje dag satt och väntade på matsignalen.
Fasanerna fanns här några år, men så helt plötsligt var alla borta så gott som samtidigt. Vi märkte att det plötsligt blev gott om duvhök. Borta i Målen och Fridslund hade några ungdomar ordnat med duvslag och duvor i mängd. Duvorna rastades ibland och höken fick då möjlighet till rov. Vi hittade också någon hökslagen fasan. Räv, hök och illasinnade skyttar tror jag var orsaken till fasanernas plötsliga försvinnande.