Året var 1926. I Tollstorp började det bli gott om ungdomar i alla åldrar. Själv hade jag blivit konfirmerad det året. Jag var ju 14 år och var den ditintills yngsta konfirmanden. Reglerna var då så att ingen ungdom kunde bli konfirmerad förrän han hade uppnått 14 års ålder. Det hade inte jag. Jag blev konfirmerad vid pingst i maj månad 1926 och jag fyllde 14 år först den 8 juli samma år. Min fader fick besked om denna regel då han frågade kyrkoherde Möllerberg om möjligheten att för mig få gå ett år för tidigt för konfirmation. Pappa behövde mig i lantbruks- och skogskörslor hemma på gården, ansåg han. Jag skulle bli för vuxen till att sitta på en skolbänk så sent. Sådan var den tidens tänkesätt. Och för ovanlighetens skull och min faders vänskap med prästen, fick jag nådigt tillstånd att läsa mig fram som det hette då. När jag var konfirmerad, var jag på en gång stor karl. Så var ordningen då. Ynglingen fick då använda långa byxor, vilket var helt uteslutet innan den dagen. Och det var ju klart att man kände sin värdighet med en gång. Följden blev att jag nu helt plötsligt kunde hänga med de äldre ungdomarna ute om kvällarna och därför vet jag vad hur man resonerade och vilka intressen som fanns bland byns ungdom.
Fotbollen hade gjort sitt intåg i byn, men man kunde inte helt vara nöjd med bara denna nyhet. Lördags- och söndagskvällar ville vi ha roligt på annat vis. Vi ville roa oss med dans av något slag. Det fanns ju biografer, men det visades film endast vintertid och särskilda festtillställningar anordnades ibland med dans men de förekom mera sällan. I Tollstorp brukade ungdomen samlas vid Haja vägskäl. Även vanliga vardagskvällar kunde det hända att ungdomar mötte upp där bara för att träffas när dagens göromål var undanstökade. Detta gäller framförallt 1920-talet, då i stort sett endast cykeln gällde som fortskaffningsmedel. På lördags- och söndagskvällar var alltid frågan given: ”Var ska vi fara eller vad skall vi göra?” Kunde det inte ordnas med dans på någon loge i Tollstorp, så blev det färd till något dansställe eller någon by där dansbana fanns. Sådana byar var Gåtahult, Östra Torsås, Ormeshaga, Furuby och Åryd. Sommarfester kunde anordnas i Hovmantorp, Bergdala, Åryd eller Ingelstad. Dessa platser var de enda som var aktuella under 20-talet. Det kunde bli längre bort liggande platser när bilen blev mera allmän på 30-talet. För alla ungdomarna byn blev inte alltid helgdagskvällen så rolig, som man kanske hade drömt om. Om många åkte iväg bort till någon dansbana då blev de som inte hade möjlighet att följa med besvikna. Alla ägde inte cyklar och de flesta kvinnorna i byn fick vackert stanna hemma. Detta spred en olustkänsla bland ungdomarna, som ansåg att något måste göras.
Frågan varför Tollstorps by inte hade någon egen dansbana hade ofta ställts. Dansbana hade funnits i Ormeshaga under många år och i olika omgångar, så även i Furuby, Gåtahult och Nöbbele. Var det Tollstorps närhet till Hovmantorp, som kanske var orsaken? Men nu när det fanns så många ungdomar i byn fanns det skäl till ändring.
Ekebacken, kullen nedanför järnvägen på Lillagårdsmarken, hade alltid varit en av vår bys vackraste platser. Backen var beklädd med framför allt ekar och någon rönn, men också många fina enebuskar. Naturligtvis fanns även andra sorters lövträd bl.a. björk. Man hade från Ekebacken en ganska bra utsikt över stora delar av Tollstorps by. Skogen omkring platsen var inte så hårt uppvuxen som idag. Det betades hårt på eftersommaren efter slåttern, sedan det gräs som gick att slå av tagit till vara.
Eftersom platsen var så attraktiv blev det ofta så att ungdomarna i olika grupper kunde samlas där till en pratstund, särskilt på söndagsförmiddagarna innan fotbollsmatcherna spelades. Lördagskvällens olika nöjen skulle dryftas och för oss, då yngre pojkar, dagens match i fotboll i Hovmantorp, där alltid flera Tollstorpspojkar aktivt deltog. Vackra vår- och sommardagar kunde det vara riktigt tjusigt att vistas på Ekebacken.
Jag tror året var 1925. Tollstorps ungdomar hade kommit överens om att för lite omväxlings skull ordna med en liten sammankomst i byn vid midsommar. Till just Ekebacken bjöds allt folk såväl ung som gammal i Tollstorp och för midsommar hemvändande Tollstorpsbor. Det ordnades med midsommarstång och det dukades kaffebord. Dagen var vacker och en mycket trevlig midsommarfest blev det. Det dansades så gott det nu gick omkring midsommarstången till dragspelsmusik. Min egen dag kanske inte var så helt lyckad. Jag hade strax därförinnan, sista dagen jag gick i sjätte klass i folkskolan, vid en höjdhoppstävling på middagsrasten i skolan brutit min vänstra arm. Jag hade därför armen i band under midsommarfesten och kunde inte röra mig som jag önskade. Mycket folk hade också hörsammat inbjudan. Jag tror att byns folk ställde upp så gott som samtliga. Det hade ju aldrig hänt förut att såväl ung som gammal hade mötts så här mitt i byn. Dagen gick och många dröjde sig kvar länge på Ekebacken. Innan byfolket skildes åt hände en kanske lite ovanlig sak. Jo, talaren inbjöd till logdans på Måla Loge i Tollstorp. Där skulle midsommarfesten fortsätta. Detta uppskattades hörbart.
Och logdans blev det. Musiken stod min gode vän Maurits Eliasson på dragspel för. Själv dröjde jag mig kvar sittande vid Maurits lyssnande på dansmusiken och såg på de dansande. Jag glömde faktiskt bort att gå hem. Det var ju mitt i natten när jag kom att tänka på det. Att gå på dans, det var inte något, som mina föräldrar gav löfte till vid så tidig ålder. Det hade jag en gång tidigare fått besked om. Jag var ju ännu inte fyllda 13 år denna midsommar. Jag måste gå hem omedelbart. Jag hade ju inte så långt att gå. Hemmet var ju i närmaste granngård. Och rädd var jag. Vad skulle pappa säga? När jag kom hem så var farstudörren låst och hur skulle jag utan att väcka föräldrarna komma in. Det var mitt i natten och enda möjligheten var ju att bryta sig in det förstod jag. Jag hann inte låta detta bli verklighet förrän dörren tyst och försiktigt öppnades. Min älskade moder stod i dörren. Hon hade väntat på mig. ”Kom in tyst och försiktigt, så du inte väcker pappa”, sa hon. Och jag frågade om de var arga på mig för att jag hade glömt bort att gå hem. Och jag fick till svar: ”Nej, ser du, det är så att midsommar det är ungdomens högtid och då var din pappa och jag överens om att du inte skulle få några bannor denna gång om du skulle bi lite senare än vanligt. Gå tyst upp och lägg dig nu.” Och tacksamt klev jag in genom dörren och upp i min säng. Så roligt, trots min avbrutna arm, hade jag inte haft på bra länge, tyckte jag. Ännu idag hyser jag stor beundran för mina föräldrars handlande den gången. För jag vet ju att detta krävde mycket stor självövervinnelse för dem.
År 1926 hände samma saker vid midsommar i Tollstorps by. Det blev midsommarfest på Ekebacken med kaffe och annat gott. Skillnaden var bara den att denna gång var det de äldre i byn som bjöd in ungdomen. Och beslut fattades att detta skulle så ske omväxlande vartannat år, de äldre och ungdomen som bjudande part. Åter igen blev det dans på Måla Loge och nu var jag konfirmerad och hade långbyxor. Trevligt värre, var det även nu.
Och så kom år 1927 med en vacker sommar. Arbetet fortskred som vanligt i Tollstorp. Ungdomarna hade i de flesta fall full gärning med att hjälpa föräldrarna på gårdarna. Även jag var så sysselsatt. Brukande jag inte jorden på Tollstorp Södregård 7:6, det vill säga min faders tjänsteboställe, så körde jag i skogen och hade en liten norsk hingst Leif som dragare. Midsommar i Tollstorp skulle följa tidigare riktlinjer. Det skulle bli sedvanlig fest men denna skulle vi alla slippa gå den lite dåliga vägen över kärret till Ekebacken. Denna väg var vid fuktiga somrar nästan oframkomlig. Nej, vi skulle i stället ha festen uppe på backen bakom Lindbergs Västregåred 3:2 boningshuset. Och det skulle ju bli lika bra. Själv hann jag inte dit i tid då själva festen började Tage Häggsgård och jag körde långslan med häst från skogarna vid Klackholmen i Tollstorp till Årydsjöns sjöände vid Furuby. Tage hade en Häggagårdshäst och jag hade den lille hingsten. Vi körde över Västorps gamla väg till Furuby. Efter avlagt lass tog vi Växjövägen över Fägerstad hem. Vi passerade midsommaraftonens festplats i Tollstorp på hemvägen och mötte festdeltagarna. Vi var lite försenade, men det var bara att köra vidare och se till så att våra dragare fick lite mat och vi själva blev tvättade och omklädda för fest. Allt gick bra. Dansen senare på kvällen den gången hölls på Hultbergs loge i granngården mittemot, d.v.s. Västregård 3:3. Även denna fest blev ur alla synpunkter trevlig men ändå, ungdomarna i byn var inte riktigt nöjda med dessa logdanser.
En söndagseftermiddag efter midsommar detta år möttes en del ungdomar på Ekebacken. Vi diskuterade om allt möjligt. Vi drog också en spader till ett ombyte. Helt plötsligt drog någon fram den gamla frågan. Varför kan vi inte ha en dansbana här i Tollstorp? Varför kunde inte det ordnas? Den behöver ej vara så förfärligt stor, så blir den inte så dyr. Det var ju virket som kostade pengar. Arbetet det gjorde vi ju själva. Det var ju så tänkt. Och det blev slag i saken. Att den skulle placeras uppe på Ekebacken det ansåg var och en vara självklart. Därför tillfrågades markägaren som då var fjärdingsmannen och lantbrukaren Johan Pettersson på Tollstorps Lillegård det vill säga Lerbacken. Marken har på senare tid bytt ägare och tillhör nu Tollstorps Jonsagård. Johan Pettersson gav sitt samtycke till placeringen av dansbanan på Ekebacken. Enda bekymret var att vägen till Ekebacken, som går över ett kärr var vissa tider mycket dålig, beroende på väderleken. Vi trodde dock att det inte skulle bli några problem. Vi fick kanske vid behov bättra vägen själva något.
Och därmed tog de äldre ungdomarna hand om det hela och beslut blev att dansbana skulle byggas. Virke skulle inköpas från jag tror Widerstöms Trävaru AB. Grund skulle läggas. Vi hade ju grundläggare boende i byn så det var inga bekymmer. Vissa bönder i byn var också mycket hjälpsamma och bistod ungdomarna så gott de kunde. Jag minns att Karl Häggsgård, som var mycket snickarkunnig, styrde om mycket. Virke kom på plats och grundstenar lades ut och det arbetades till sena kvällen upp vid Ekebacken. Det tog inte lång tid förrän vi hade en dansbana vid Ekebacken. Den var dock ganska liten och hade vi anat att det skulle bli så populärt att dansa i Tollstorp, hade vi säkert gjort den lite större. Det vallfärdades till Ekebacken i Tollstorp såväl lördag- som söndagskvällar. Även ibland mitt på en söndag kunde det finnas folk där. Vi gjorde så att vi började sälja dansbiljetter för 5 öre styck. Dels skulle spelmannen ha betalt och senare kunde det bli både två och tre spelmän. Vi ville också försöka att betala virket till dansbanan. När vi såg att Tollstorpsdanserna kom i ropet och folk strömmade till höjde vi priset på dansbiljetterna till 10 öre per styck och tre danser för 25 öre. Jag satt själv många gånger om kvällarna och sålde biljetter. Alltnog dansbanan blev betald och allt var mycket bra. Från och med år 1928 behövde inte Tollstorps ungdomar leta efter dansplats vid midsommar. Nu blev det Ekebacken för hela slanten varje år.
Ett lite tråkigt minne har jag personligen av dans på banan i Tollstorp från en lördagskväll kanske år 1929. Jag jobbade som biträde då hos F O Samuelssons eftr. d.v.s. Firma Axel Claesson i Hovmantorp. Denna affär var ju en diverseaffär som saluförde allt möjligt bland annat byggnadsvaror som till exempel tegel. Vi hade fått en järnvägsvagn med byggnadstegel. Den skulle lastas av vid kajen på Hovmantorps station. Och lilla jag skulle i första hand själv göra detta. Det hade jag lovat. Jag påbörjade avlastningen. Tegel är ju tunga och varmt var det på dagen och det blev lite jobbigt. Jag tror det var i augusti månad för körsbären var mogna. När jag håller på med avlastningen får jag se att en hästskjuts svänger det in på stationsplanen med två stycken lårar bakpå skjutsen. Vid tömmarna satt en man som gick under benämningen Pelle-Jansa-Franse från Gåtahult och vid hans sida satt dottern som allmänt kallades för Pelle-Elsa. Båda hade lite misstänkt rykte om att inte vara så noga med vissa saker bland annat renlighet. Lårarna på skjutsen var fulla med fina körsbär till avsalu. Bären var goda det visste jag. Eftersom jag ändå skulle vila mig lite, gick jag bort till bärförsäljarna och kommen dit kunde jag inte låta bli att köpa en liter körsbär. Hungrig som jag var framåt eftermiddagen, åt jag upp alla bären, Senare åt jag middag till Claessons, som för övrigt jag gjorde varje dag. Jag märkte ingenting särskilt förrän när jag vid 7-tiden kom hem på kvällen. Då började jag må illa och fick uppkastningar. Och så började jag få klåda. Först på magen med stora röda utslag. Det tilltog och det började bli klåda och röda märken precis över hela kroppen ja till och med inne i munnen och i ögonen, på tårna och mellan fingrarna ja precis överallt. Doktorn kom ut och nässelfeber konstaterades. Doktorsbesked: Baddning med rödsprit försiktigt och efteråt strö på talk för att lindra den fruktansvärda klådan. Strängt taget måste en oupphörligt baddning ske för att jag skulle kunna klara mig drägligt. Oh, vilken plåga. Det kommer jag aldrig att glömma. Alla tyckte synd om mig då de såg mig.
När jag vred mig som svårast av plågor i min säng i sängkammaren, d.v.s. sydvästra rummet intill kontoret, hörde jag dansmusiken från dansbanan vid Ekebacken eka i rummet. På grund av behandlingen med talk och dammet från den måste fönstret hållas öppet. På Ekebacken spelade den kvällen ett zigenarkapell, som tillfälligt hade hyrt dansbanan. Jag fick höra de välkända slagdängorna Släckta fyrar, Johan på Snippen, Siste man på Skansen med flera, liggande i sängen vridande mig i ohyggliga klåda och sen som jag ”såg ut”. Det skall sent glömmas. Enligt doktorns besked fanns risk för att klåda skulle återkomma om frukt av något slag d.v.s. olämpligt skulle förtäras. Och visst har jag haft något lite känning av detta senare. Men hur var det med körsbären? Var de lämpliga till människoföda? Hur var det med renligheten vid hanteringen av bären. Jag köpte aldrig mer bär av Pelle-Jansa-Franse.
Dansbanan på Ekebacken varade några år in på 1930-talet. Danserna blev färre där. Det var ju så att ungdomar fick större möjligheter att använda motorfordon och det blev roligare att åka längre bort på danstillställningar, än stanna hemomkring på dylika. Virket i banan var ju inte heller tryckimpregnerat varför den började gå sönder med tiden och risk att trampa igenom, vilket också hände någon gång till slut. Men ett roligt inslag i Tollstorps by var det och som kommer finnas kvar i minnet länge för dem som var med.
Sammankomster vid midsommar med byborna dog också ut till slut. Mest beroende på att ungdomarna inte ville infinna sig där. Andra platsers nöjen väntade. Om jag inte minns fel var tiden omkring 1935.