Jag tror det var år 1928 som en svår difteriepidemi hade brutit ut i Hovmantorp. Fester, dans eller sammankomster av vad det vara månde var helt förbjudet i municipalsamhället. Det var en svår tid för ungdomen, som gärna ville träffas. Att åka bort någonstans var ju inte så enkelt. Det fanns ju endast cykel i de flesta fall att tillgå. Hovmantorps GoIF som var mån om sina idrottsmän och helst ville att de skulle trivas hade tänkt anordna en sommarfest av något slag. Nu kunde det ju inte anordnas någon fest eftersom epidemin satte en käpp i hjulet.
Det var då som någon i styret för föreningen kom på en idé att ordna fest i Tollstorp. Det var endast inom municipalsamhällets gränser som alla sammankomster vara förbjudna. Men i Tollstorp som ligger utanför denna gräns kan det ordnas fest. Vi fick en förfrågan om att få hyra Ekebackens dansbana en lördag och söndag. Det var ju ingen i Tollstorp som hade några invändningar, utan alla förberedelser vidtogs för en sommarfest där. Den valda lördagen kördes allt erforderligt material upp för att genomföra sommarfesten. Allt var i förväg annonserat och affischerat och det tycktes bli bra. Det verkade som det skulle komma mycket folk till festligheterna. Men på lördagseftermiddagen när en högtalare skulle kopplas in för kvällen uppstod frågan om var den strömförande belysningsstolpen fanns. Det fanns ingen. Det hade ingen tänkt på att elektrisk ström saknades på Ekebacken. Vad skulle festarrangörerna ta sig till. Jag tror min broder Arvid kom på lösningen, tack och lov får man säga. Han föreslog att de skulle ringa smedmästare Boman i Hovmantorp. Han var tekniskt kunnig och hade en bil med tyska bilmärket Phenomen. Den skulle fraktas upp till Ekebacken och pallas upp. Med en drivrem på ena bakhjulet skulle den driva en strömalstrande generator, som sedan lämnade ström och ljus till hela festplatsen. Att transportera upp bilen till Ekebacken över kärret kanske inte skulle bli så enkelt, men efter mycket arbete var bilen på plats. Ström blev det och allt tycktes ordna sig men festarrangörerna hade inte kommit överens med väderguden. Det började regna, det man minst skulle önska av allt, och med en dålig väg över ett kärr till platsen samtidigt som det fanns högst primitiva anordningar på själva festplatsen. Och som det regnade, ja, det var som himmelens portar hade öppnats hela kvällen och fortsatte så även på söndagen. Trots detta kom det besökare från alla håll. Besökarna tycktes ha mycket roligt. Föreningen tjänade en slant och det blev ett minne för livet, denna fest på Ekebacken där alla motigheter tornade upp sig men allt blev bra till slut ändå.