Under mina 35 års tid som skogvaktare vid Klippankoncernen skedde en snabb mekanisering för transporter av virke och personal. När jag tillträdde tjänsten fanns på mitt distrikt ingen väg, som utan besvär gick att köra personbil på. Man kunde komma till Fridhem och Johanstorp efter stort besvär och mycken försiktighet med bil. Klackholmsvägen till exempel gick inte att köra. Där fanns bland annat två broar, som inte gick att köra över med personbil. Det var smala och usla träbroar, som jämt gick sönder.
Alla bilvägar, som nu finns på distriktet har byggts i min regi och på mina förslag. I många fall har hästvagnsvägarna gjorts om till bilvägar, med breddning och rätning samt påfyllning av grus och jord. Ibland var det också var nödvändigt med kantdikning. De flesta är helt nya och i vissa fall byggda till hög kostnad.
Dessutom har massor av bilvägar på utomstående marker byggts i olika byar med min medverkan och där bolaget i olika grad haft intresse för vägen. Som regel fick jag själv också ta ansvaret för dessa byggnationer, för bönderna och andra personer normalt inte hade kunskapen om detta. Det bildades vägsamfälligheter på mitt initiativ. I de flesta fall för att vi skulle erhålla statsbidrag kanske såväl till byggande av aktuella vägen som i fortsättningen till underhåll av densamma. Det fordrades lite skrivkunnighet och givetvis lite kunskap i bokföring och matematik för beräkning och fördelning av olika kostnader. Det krävdes möten med Vägförvaltningen i vårt län och att diskutera med entreprenörer och andra jobbare. Allt skulle bli så billigt som möjligt och ändå mycket bra. Det blev som regel jag som fick att ordna alltsammans. Jag var ordförande samtidigt i sju vägsamfälligheter och kassör i fem av dem. I alla övriga satt jag i styrelsen och hade någon annan som ordförande. Det var ju omöjligt att hinna med allting. Men vägar blev byggda och till stor nytta för många. Jag räknade ut en gång att jag hade varit med och själv byggt och byggt om vägar på en sträcka av 6,2 mil.
Här är några exempel på vägar som jag varit med och byggt, inte på egna skogar, men där Klippans intresse funnits i hög grad. Vägen kan ju i många fall passera över eller beröra bolagets egna skogar.
Vi börjar med vägen Linnehult – Bodaholm som passerar Ormeshaga bys marker intill Nöbbelegränsen. Detta vägprojekt presenterade jag för vår dåvarande skogschef jägmästare Alf Winbladh i slutet av 1940-talet. Han kunde först inte förstå varför jag ansåg att bolaget skulle vara med och bygga väg åt Ormeshagabönderna. Det var nämligen så att till deras marker intill Nöbbelegränsen fanns ingen väg. Skulle någon avverkning göras där fanns endast en frusen sjöväg på sjön Rottnen att lita sig till med alla dess faror och svårigheter.
År 1944 hade Klippankoncernen köpt Konga AB med dess skogar omkring södra delen av sjön Rottnen. Klippankoncernen ägde ju redan skogsfastigheter inom samma område, som jag hade inom min bevakning vid den tiden. Nu när Kongabolagsskogarna fick samma ägare och då avverkningen även på dess skogar med timmer och massaved skulle transporteras till Lessebo, skulle det därför vara mycket bättre om transportvägen kunde förkortas från Bodaholm över Tomtsjöns södra ände direkt till Lessebo utan att köra omvägen över Linneryd. Denna väg skulle nå vägen Linnehult – Hovmantorp just vid Linnehult. Den skulle också vara en bra transportväg även för Linnehultbönderna, eftersom den gick rätt igenom dessa och följaktligen ville de vara delägare i vägen också.
Det var detta förslag till skogsväg med dess fördelar som jag lade fram för min chef, jägmästare Alf Winbladh i Lessebo. Jag visste då att det gick att få statsbidrag till såväl byggnad som sedan underhåll av vägen. Körsträckan med denna väg avsevärt förkortad för bolaget.
Min chef Winbladh insåg fördelen med vägen och inte minst Ormeshaga och Linnehultsbönderna blev oerhört glada inför denna möjlighet för transporter av sina skogsprodukter. Alla såväl Klippankoncernen som bönderna godtog förslaget och jag fick order att sätta igång. Ett sammanträde ordnades och jag kunde efter mycket om och men få Gösta Nilsson i Näsgården att bli ordförande. Jag lovade att hjälpa honom och ordna med det mesta om jag slapp det direkta ansvaret för alla papper angående den blivande vägen.
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län inkopplades angående statsbidrag till byggandet. Vägen utlystes på entreprenad för byggandet. En entreprenör Storm från Vetlanda antogs att utföra jobbet. Vägförvaltningen i Kronobergs län kontaktades för erhållande av statsbidrag till underhållet. Vägen blev ju sedan allmän väg för färd runt sjön Rottnen. Så var det också tänkt.
Nu har många år gått sedan denna väg byggdes och jag tror att en mer allmänt nyttig väg än denna väg är svårt finna.
En annan väg som länge tog upp mycket av min tid var ombyggnad av vägen Linneryd över Bodaholm och till Nöbbele kyrka. Den skulle förbättras till bilväg och andra världskriget pågick, så det var lite bekymmersamt ibland. Många andra vägar i Linneryd och Nöbbele socknar var jag också engagerad i de flesta fall med ansvar för ombyggnad. Det är många vägar som i tankarna rullar förbi jag nu skall försöka redogöra för min delaktighet till deras bilvägstatus. Tänk vilket arbete det ofta kunde vara med Västorps vägsamfällighet, som omfattar de flesta bilvägarna i Tollstorp och Västorp. Vägen under Kylleskruvs vägsamfällighet, vägen Kylleskruv – Vägershult är ett annat exempel. Vissa vägar i Furuby bland annat över Lysteryd ,vilken senare blev bolagsmark.