En annan sak som burit min signatur är beräkning för inköp av till salu varande skogsfastigheter, där Klippankoncernen fått sådant erbjudande. Gårdarna har funnits i nuvarande Växjö och Lessebo kommuner. Jag har själv gjort värderingen på samtliga, men därmed inte sagt att inköp varit möjligt.
Vi kan börja med hur gården Tollstorp Södregård 7:5 till största delen blev bolagsägd. Ägaren hette Karl Jurlander. En olycka hände på 40-talet under krigsåren. Ladugården på gården låg nere i Tollstorps by, alldeles intill järnvägen. Järnvägsloken eldades på den tiden normalt med kol, men under krigsåren delvis tvungna att elda med ved, vilket gjorde att gnistbildningen omkring loket tidvis blev mycket stor. Elektrifiering av järnvägen var då här ännu inte genomförd. En varm sommardag blev ladugården antänd av tåget. Taket var av trästickor och därmed mycket lättantändligt. Ladugården brann ner till grunden. Det fanns inga djur i ladugården denna dag. De var alla ute på bete och en del höns kunde räddas. Hovmantorps brandkår kallades och var snabbt på plats, men inget kunde göras. Hela ladugården blev nerbränd.
Man kan förstå att detta ställde till mycket stora bekymmer för den berörda familjen i Södragården. Var skulle de i en hast göra av alla djuren? Skulle ladugården omgående byggas upp eller inte? Det var många frågor som krävde ett svar.
Det hade tidigare ryktats att fadern i huset och på gården, hade erbjudit sonen Erik att övertaga gården för en viss summa penningar en tid innan denna händelse. Övriga syskon dvs alla flickor hade accepterat priset som nämnts. Och nu kom denna brand emellan. Då skulle en ny ladugård byggas. Bekymren blev stora. Erik blev givetvis rådvill och kunde inte bestämma sig.
Jag arbetade inte denna dag i närheten av hemmet i Tollstorp, men fick besked om denna olycka och for omedelbart hem. Jag förstod familjen Jurlanders stora bekymmer med djuren och hur i en hast ta hand om dem. Till min tjänstebostad och gård fanns en ladugård, som stod helt tom på djur vid den tiden. Jag var helt överens med mig själv och min familj att erbjuda familjen Jurlander att ställa in sina djur i vår ladugård. Här fanns både plats till häst och alla kossor och höns med om så behövdes. Och jag förstod att alla i familjen Jurlander blev mycket glada när jag framförde min plan om tillfällig ladugård för djuren. Ett stort bekymmer kunde tillfälligt skingras för dem.
Den närmaste tiden efter olyckan förstod jag många gånger hur fadern Karl Jurlander och sonen Erik diskuterade möjligheten för Erik att överta gården. Jag blev också rådfrågad av dem bägge. Jag ansåg att Erik i första hand borde försöka bli ägare till den. Och priset var säkert inte avskräckande. De talade om 20 000 kr. Eftersom jag då inte hade räknat något på värdet av gården med skog och allt, ville jag inte närmare diskutera saken med dem.
Någon dag därefter, när jag kom ut i ladugården kom Jurlander till mig och frågade om jag trodde att bolaget dvs Klippankoncernen, ville köpa gården av dem, som den nu står och befinns. Han ansåg ju också, som riktigt var, att gården passade bäst bolaget inklämd som skogsmarken till största delen ligger emellan bolagsgårdarna. Jag svarade att jag trodde att vi skulle vara intresserade av köp, men att jag skulle höra mig för hos min skogschef jägmästare Alf Winbladh i Lessebo. Jag förklarade också för Jurlander att om Erik dvs sonen ville ha gården då ville vi absolut inte vara spekulant på den och detta att även Eriks systrar var helt med på detta köp av Klippan var ett villkor om vi skulle vara intresserade. Detta besked gav jag och lovade komma igen.
Jag kontaktade jägmästare Alf Winbladh och han bad mig gå igenom skogen på gården och räkna på hur mycket där finns och vilket värde den kan ha. Han gav mig helt fria händer att köpa gården för bolagets räkning om jag ansåg det vara lämpligt eller inte och själv bestämma priset. Ett stort förtroende kunde noteras för mig personligen.
Jag begav mig följande dag till skogen på Södregård 7:5 och började min genomgång och skogsuppskattning. Och några dagar senare när jag var klar med min beräkning, gick jag ut i ladugården en morgon för att träffa Jurlander och sonen Erik. Båda var där för att sköta om djuren och mjölkningen. Jag meddelade dem ånyo min åsikt om Erik är villig att övertaga gården, då vill bolaget inte köpa gården. Likaså skall Eriks systrar också vara överens med föräldrarna om försäljningen till bolaget. ”Är dessa förutsättningar helt klara,” frågade jag. Båda svarade att det är de. Erik förklarade att han inte klarade att överta gården. Jag frågade då vilket pris de hade tänkt sig för gården som den är och befinns idag. Jurlander svarade mig att de hade tänkt sig 20 000 kronor. Erik skulle ju betalat det när ladugården fanns. Jag svarade att det ville jag inte betala men jag ville ge dem ett riktigare bud. Gården är värd 35 000 kronor och det vill vi betala för att ingen ska komma och säga att vi missbjudit. Naturligtvis blev båda mycket snopna. Och Jurlander sa: ”Det var ett rejält bud och här är handen så är köpet uppgjort.” Vi tog i hand och jag förklarade att jag kommer ner till Södregården i morgon eftermiddag så kan vi bekräfta köpet genom att skriva en köpehandling. Jag tar min pappa med mig så får han bekräfta namnteckningarna. Vi skildes och jag gick omgående in på kontoret för att författa en dugande preliminär köpehandling. Naturligtvis gick senare Erik och Karl Jurlander hem till Södregården för att meddela övriga familjen att gården nu är såld till bolaget och att Elis kommer hit i morgon eftermiddag för att skriva köpehandling med oss.
Dottern Anna var gift och bodde i Hovmantorp fick också reda på överenskommelsen och att ingen köpehandling ännu var skriven, men en sådan skall skrivas dagen därpå nere i Södregården. Anna var tydligen inte helt överens med övriga familjen att gården skulle säljas till bolaget. Hon hade meddelat kommunalfullmäktiges ordf. Josef Branting i Hovmantorp att gården skulle säljas på auktion senare. Nu ansåg hon att familjen i Södregården handlade svekfullt om gården skulle säljas så som nu var tänkt. Vi vet nu efteråt att hon hade helt fel i detta. Emellertid på kvällen berättade hon för Josef Branting om vår överenskommelse och att köpet skall bekräftas först i morgon. Branting sammankallade kommunalfullmäktige omedelbart till överläggning dagen efter och där befullmäktigas Branting att för Hovmantorps kommuns räkning betala 35 000 kronor och på eftermiddagen åka upp till Tollstorp och meddela familjen Jurlander att de är villiga att i stället för bolaget köpa gården.
Min pappa och jag hade just kommit till Julanders och kaffebordet var dukat, köpehandling var framlagd och skulle skrivas under, då det knackade på dörren och in kom två personer, Josef Branting och Ivar Lycklig ifrån Hovmantorp. De bad om ursäkt att de trängde sig på och förklarade varför de kommit. De hade fått sig omtalat att det skulle hållas auktion på gården här, men nu hört att så inte tycks bli fallet. De vill bara berätta att Hovmantorps kommun tänker betala 35 000 kronor om de får köpa gården. De fick genast besked av Karl Jurlander att det är försent nu för vi har sålt gården till bolaget. Så vi ska bara skriva på bekräftelse på köpet här.
Det var en pinsam situation som min fader och jag hamnat uti. Det var så att jag sedan tidigare visste att Hovmantorps kommun eventuellt hade tidigare tänkt köpa denna gård för att ha den till senare byte på skogsmark intill samhällsgränsen som bolaget äger och mot kommunägda torpet Gassjöholm och denna Södregård. Därför så lättade jag stämningen med att jag sa: ”Jaha, nu förstår jag att familjen här trots allt inte var överens om vår överenskommelse av igår om köp. Under sådana omständigheter vill jag inte göra denna affär.” Och vänd mot Branting sa jag: ”Det vore ingenting som hindrade mig att just nu betala 40 000 kronor för gården. Då skulle ni stå där med lång näsa, för jag vet att enligt fullmäktigebeslut får ni inte betala mer än 35 000 kronor som ni hade fått besked på att vår överenskommelse löd på. Vi tackade för oss och gick hem. Dagen efter kom Jurlander hit och var upprörd. Han ville stå fast vid vår överenskommelse, men var inte hela familjen med på affären, så var det inget att göra åt. ”Vi behöver inte vara ovänner för det. Vi får nog den här gården till slut ändå, tror jag,” sa jag.
Och så har också skett. Något år senare kom Hovmantorps kommun genom utsänt ombud i form av Hilding Klarin, hit till mig en kväll för att tala om hur bolaget ställde sig till att byta mark och där denna Södregården och Gassjöholm som båda ligger omrända av bolagsmark skulle utgöra bytesobjekt mot mark alldeles intill samhällsgränsen vid bilverkstaden och omkring Ubbamaden i stället. Jag hade i förväg talat om detta med mina chefer i Lessebo, så därför svarade jag att vi är intresserade, så sätt i gång. Det blev så också. Marker utbyttes mot varandra. Det hade annars blivit expropriering från kommunens sida. Och nu fick vi mark i stället och på rätt platser och det blev bra.
Andra gårdar som jag värderat. En del har blivit inköpta av bolaget dvs Klippankoncernen är följande:
Västorps Lambritsgård. Värderat av mig. En gång i tiden under min faders tid som distriktschef här inköptes hela gården till den tidens bolag AB Karlskrona Träexport, men husen, lantbruket med en del skog försåldes omgående. Nu inköptes ännu en gång resten av gården. Denna gång revs bostadshuset. Ladugård och ett mindre hus samt största delen av åkerjorden har försålts vidare. En del åkerjord har planterats.
Dalen och Näset i Västorp. Inköpt av mig. Boningshus och uthus har numera av Skogsägarna sedan de blev ägare till Klippans skogsinnehav, försålts vidare.
Husartorpet i Västorp. Inköpt av mig personligen. Bostadshus och uthus har också av Skogsägarna försålts vidare
Bommerås vid Bergdalavägen. Värderat och inköpt till Klippankoncernen av mig. Boningshuset och uthus med tomt har försålts till f.d. ägarens son.
Bengstorp vid vägen Bergdala – Lessebo. Värderat och skogsuppskattat av mig, men ägaren ångrade sig. Köp gick inte att göra.
Fagereke Fösingsgård 2:3 vid vägen Bergdala – Lessebo. Värderat och skogsuppskattad av mig. Köp lyckades inte genomföras efter långa förhandlingar. En systerson till ägaren blev sedan köpare.