Det blev i pojkåren så att då man inte gick i skolan skulle man gallra rovor eller rensa i potatislandet, hjälpa till med höslåtter eller allt vad som behövde göras på ett lantbruk. Med nöd och näppe, som det heter kunde vi mitt på dagen få åka ner till Gökaskratt och bada en stund.
Men det kom en kväll också på sommaren och då var det fotbollen som till övervägande del upptog vår tid. Detta med fotboll, borde egentligen vara ett eget kapitel i denna historik och det kanske kan bli så senare. Men först vill jag tala om rena barndomslekarna. Då skall jag inte glömma våra lekar och tilltag i skog och mark. Vi byggde hyddor. Lekte ”indianer och vita”. Vi tillverkade spjut av enekäppar så de höll att kasta. Vi hade svärd och värjor av trä, som vi tampades med. Vi hade t.o.m. värjor av hagtorn med långa och effektiva taggar, som kunde riva duktigt på motståndarens händer om så ansågs behövligt. I hyddorna, som kunde vara mycket fina, hade vi ofta spisar gjorda av en trasig spann till vilken anslöts ett rör som stack ut genom taket eller väggen på hyddan. Om vi eldade måste detta göras mycket försiktigt på grund av brandfaran. Under sen höst och vintertid blev eldning mest aktuell och särskilt då det var skridskois på kärret. Vi kunde då ta av oss skridskorna och gå upp till hyddan, göra upp eld i spisen där för att värma oss och kanske om det passade laga lite mat. Trevligt och roligt kunde vi ha. Annars var det så att stridens vågor ofta kunde gå mycket höga här nere i vår hage beroende på vilka som var fiender och vänner. Ofta var hela byn inblandad. Ofta tog vissa föräldrar parti för sina pojkar, vilket spetsade till spänningen en del. Rester efter vår sista hydda finns ännu kvar i backen på andra sidan första kärret nere i våra Dalbackar och strax på andra sidan stenröret upp i backen. En utgrävning i marken minner om var hyddan stått.