I denna hydda kan berättas en händelse, som under vår ungdomstid kunde slutat mycket illa. Det var så att vi Tollstorpspojkar, som mest var tillsammans, fanns på plats vid hyddan. Dessa kamrater och bröder kanske jag först skall nämna. De var: Min bror Arvid, som alltid var basen i gänget. Han var som regel äldst. Någon gång kunde Erik Rylander nere i backen vara med och han var äldre, men långt ifrån någon bas i gänget. Det var min bror Birger, Tage Häggsgård, Nils Häggsgård, Karl Eliasson, Mauritz Eliasson och jag själv, som i detta gäng var yngst och följaktligen springpojken vid vissa tillfällen då bröderna behövde något. Vissa gånger kunde det s.k. gänget utökas med bröderna Svensson i Skogslyckan och ovan nämnde Erik Rylander mittemot Skogslyckan d.v.s. från Dalbo eller också andra kamrater från byn. Men i denna händelse var bara de först nämnda t.o.m. jag själv med. Av någon orsak blev mina bröder Arvid och Birger osams där nere vid vår hydda. Alla var då tillfälligt inne i hyddan, men blev utkörda av Arvid, så att endast han och Mauritz blev kvar där inne. Det var full eld i spisen och för att hämnas började vi stoppa torv och mossa i rökröret med omgående verkan. Först hade vi barrikaderat utgångsdörren så att vi var säkra på att de här inte skulle ta sig ut. Dörren haspades också utifrån. Till saken hör att vår koja denna gång var ovanligt stabilt byggd. Ej av granris som annars var vanligt utan mest av bräder, jord och sten och på så vis mycket tät. Meningen var att Arvid och Masse skulle bli innerökta, ja i varje fall få ropa på hjälp och tigga och be om att få bli utsläppta. Deras enda möjlighet att få lite luft till att börja med var uppe vid takhofsen på kojan, där den var lite otät, men när någon av oss märkte deras andningshål blev det omedelbart igentäppt med jord och torv. Detta höll på att sluta illa. Då vi till slut endast hörde halvkvävda stönanden inifrån kojan öppnade vi och drog ut båda två och som då var rätt illa däran. De hämtade sig dock i friska luften, men vi gjorde inte om detta i brådrasket. Ungar och oförstånd hör ihop så sant, så sant och dumt. Trolig ålder: Arvid, 13 år, Maurits, 7 år och Elis 5 år.
Jag vill inte berätta om alla Tollstorpspojkarnas rackarstreck som gjorts, då dessa i vissa fall knappast tål offentlighet och det skulle bli alldeles för mycket att skriva om. Eftersom jag också oftast var yngst i gänget och utan talan, kunde jag inte motsätta mig dumheterna även om jag ansåg detta ibland. Min uppgift var att vara springpojke åt mina äldre bröder och på så vis utföra deras mest obekväma uppdragen. Jag fick också lära mig att hålla tyst, annars kom det surt efter och jag uteslöts och det ville man ju absolut inte. Så här många år efteråt känner åtminstone jag mycket stor tacksamhet till först och främst mina föräldrar, grannarna och bönderna i byn, för den stora fördragsamhet som de hade med oss barn. För vi var inte snälla, nej många gånger direkt elaka i stället.