I förbifarten kanske vissa dumheter kan nämnas, som t.ex. den gången vi en vintermorgon stoppade 7-tåget från Växjö. Det var fin skridskois på kärret nedanför järnvägen i Tollstorp. Naturligtvis skulle det då åkas skridsko och framför allt spelas bandy. Det var inte alltid var så lätt att få fram bra skridskois på kärret. Kvällen innan denna händelse var därför alla Tollstorpspojkarna samlade nere på kärret. Eftersom isen var fin utnyttjade vi dagen så länge som möjligt. Klockan blev bortåt nio på kvällen innan vi hade en tanke på att gå hem.
När vi i vanliga fall gick från isen efter skridskoåkningen om kvällarna brukade vi som bodde i södra delen av byn d.v.s. vi bröder Arfvidsson och Eliasson, gå närmaste vägen hem. Denna kväll blev det inte så eftersom vi åkte där isen då var som bäst strax innan vägen till Ekebacken. Vi följdes alla åt upp till järnvägsövergången. Vädret hade blivit mildare och snön blivit kram. Eftersom vi skulle gå järnvägen hem och tio-tåget för kvällen väntades, gjorde vi oss ingen brådska. Ingen av oss hade någon klocka så om tiden hade vi dåligt begrepp. Medan vi väntade på tåget som vi antog snart skulle komma var det någon som lagade till en stor snöboll och lade på skenan för tåget att köra igenom. Detta blev signalen till att vi skulle göra större bollar och mera snö över spåret för att se hur det såg ut när tåget passerade. Det var inte så sent som vi trodde och det dröjde länge innan något tåg kom. Följden blev att en ganska stor snöhög placerats på järnvägen, väl packad och ganska hög. Vi väntade med spänning på tåget. Tåget kom och effekten blev för oss njutbar. När loket for igenom högen ryckte det till i hela tåget och snön yrde åt alla håll långt åt sidan och även vi fick vår beskärda del av snösprut. Allt var ju festligt och vår tanke blev att nästa tåg som skulle passera skulle få en ännu större hög att ta sig igenom. Vi tänkte inte på att nästa tåg som skulle passera var ett långt godståg från Växjöhållet nästa morgon. Vi arbetade och rullade snö i mycket stora bollar allt för den goda sakens skull och placerade det packat och stadigt över spåret. Vi till och med slog på lite vatten med en spann som vi haft med för att göra en fin isbana någon kväll tidigare.
Tiden gick, inget mer tåg kom och vi var tvungna att gå hem, lite snopna för att vi gick miste om att få se verkningarna av vårt goda arbete. Givetvis var vi lite blöta om knä och fötter när vi kom hem och föräldrarna undrade varför vi varit ute så länge. Men det var ju inget ovanligt att vi inte kom hem i tid så därför blev det inte heller denna gång något större förhör. Vi somnade gott på kvällen alla tre Arvid, Birger och jag, på andra våningens norra rum.
Vid sju-tiden följande morgon väcktes vi av mamma som kom upp på rummet, slog upp rullgardinen och sade: ”Kan ni förstå pojkar varför sju-tåget från Växjö står där nere vid Ekebacksövergången och signalerar. Det kommer tydligen inte fram”. Nä, nä, inte sa vi något, men visst förstod vi en hel del om orsaken. Ingen av oss blev gammal i sängen. Alla tre hoppade kvickt i byxorna och ut från en förundrad moder, som inte kunde förstå varför vi utan frukost hade så brått ut till bolagets körare i ladugården, som där gjorde sej i ordning för avfärd till sina skogskörslor. På höslinnet i höet hade vi gjort i ordning en väl och fint inredd hydda där vi kunde gömma oss helt försvinna från en kanske något ilsken förföljare av äldre årgång. I hyddan var det varmt och skönt. Vi hade fähuset med åtta hästar och sex kor under oss och värmen från dem gick fint genom golvet till oss och som var behövligt för det var ju högvinter. Vi kom till hyddan denna skumma morgon för att konstatera att den redan var intagen. I hyddan satt nämligen banvakt Eliassons älskvärda söner Karl och Mauritz och vi var väl införstådda med orsaken.
När vi kvällen innan arbetade med att lägga upp en snövall över järnvägsspåret vid Ekebacken för att se även nästa tåg fara igenom men det då inte kom något mera tåg för kvällen trots vår väntan, så tog vi givetvis inte bort snövallen. Nej, vi ansåg att lite snö gör inget på framfarten för ett tungt järnvägståg, när det sen kommer. Men vad vi då inte visste var att på natten slog väderleken om så att i stället för milt väder blev det kallt med svår snöyra. Och eftersom terrängen nere vid järnvägsövergången till Ekebacken är mycket öppen hade vår snöhög på spåret under natten växt till en hög stor som ett hus. Det var helt omöjligt för första morgontåget som var ett godståg från Växjö att forcera denna. Tåget hade ju här också en lång uppförsbacke. Men ”intet ont utan att det har något gott med sig”, heter det ju. Alla spår efter vårt förehavande kvällen innan doldes, tack och lov. Vi visste inte detta när tåget fastnade: Ej heller anade det järnvägsfolk, som genom banvakten Eliassons försorg blev uppbådat för att hjälpa till med att gräva fram tåget den rätta orsaken till att det blivit en så stor snöhög på banvallen. Det blev ett tungt arbete. Det kom folk från Hovmantorps station till hjälp och givetvis fick Banvaktens egna söner först av alla reda på hur det stod till med tåget nere vid Ekebacksövergången. Därför tog de också vårt gömställe först av alla i besittning denna morgon.