30 Den sista hästen på gården

Den sista hästen på gården var en liten norsk hingst som hette Leif. Pappa bytte till sig denna samtidigt med ett fullblod som hette Zaritza. Han fick dessa båda mot en stor ardennerhäst som hette Thor. Thor den största häst jag då sett i mitt liv. Thor hade en helbror i Ormeshaga, som var lika stor men kanske knappast så hög. Denne Thor var oerhört stark. Han drog sönder såväl selar som andra grejor då det tog emot någon gång. Dessa hästar var våra egna. Thor var snäll och mycket klok men han var lite rädd för bilar och samtidigt hård i mun. Han tålde betslet och var därför svår att hålla då vi mötte en bil. Det var min bror Birger och jag som var körare till dessa kampar. Thor använde vi båda två att lasta och köra för honom fick vi år 1924. Zaritza som var ett fullblod var samtidigt en tävlingshäst. Henne gick det att åka fort med. Hon var lite nervös och ibland lite svår som skogshäst. Birger fick köra henne och jag fick ta mig an hingsten Leif, som nog kunde vara lite ombytlig och svårhanterad ibland, men trots att han var hingst, snäll. Leif blev den siste hästen på gården. Att rida på honom det var en spännande sak. Man kunde stå vid sidan och hoppa upp på honom, men då fick man vara beredd på att bli biten i ändan vid upphoppet. Bäst var att leda honom intill en högre sten el. dyl. och där hålla hårt i tygeln till betslet på motsatta sidan. Vid upphoppet försökte han osvikligt att nypa till ryttaren från den sida upphoppet skedde. Därefter blev det fullt språng på stället med försök att kasta av ryttaren - rena rodeon och mycket spännande. Kunde han inte det så blev det full fart där ifrån. Detta förekom ofta vid olika körningar i jorden hemma på åkrarna.