42 Mitt sista timmerlass

Min pappa var nu tvungen att anställa en annan körare till hingsten Leif. En som både kunde sköta en häst och köra i skogen och på lantbruket och som han vågade sända i väg ensam. Som jag förut nämnde var det mycket ont om arbete, för ungdomar i synnerhet, så det gick bra. Yngve Johansson på Gransholm här i Tollstorp övertog mitt jobb där hemma. Sista dagen i skogen för mig vill jag dock helst glömma. Det var så att uppe vid Trädammen öster om Fridhem, fanns den timmerskift, som jag höll på med. Denna dag alltså troligen den 6 juni, hade jag först kört ut ett pålass till Fridhemsvägen nedom Fridhem. Jag skulle hämta de sista stockarna inne i skiften till bottenlass. Detta lass kanske blev lite för stort och för att inte fastna på denna dåliga väg var det tvunget att gå undan med lasset. Strax innan Fridhem i skogen fanns ett kärr som skulle passeras och som nu var uppkört ganska mycket. Mitt lass välte och även hingsten gick omkull och som väl var ej mot den sida jag gick. Då kanske jag hade kommit under lasset i denna blötmark. För att inte skada min vän i skaklarna vare jag tvungen att omgående försöka lägga mig över hans huvud. Det gick bra. Jag fick lös honom från skaklarna. Ena skakeln hade gått av och hästen verkade vara oskadad. Jag band honom vid en buske i närheten. När jag gjort detta kom mina vänner på Fridhem Lennart och Erik Sjögren springande. De fann mig gå omkring och bara skratta åt eländet. De såg lite förskräckta ut och jag förstod de trodde att jag blivit lite sinnesförvirrad. De frågade lite försiktigt vad jag skrattade åt. Jag kunde emellertid berätta för dem att jag var fullt frisk, men att jag på måndag inte kommer hit igen för jag skall börja i Claessons affär och slippa detta slit. Allt ordnade sig. Jag fick upp vagnen och bröderna hjälpte mig att lassa om lasset. Jag fick också några spikar av dem att spika ihop skakeln med. Och även denna dag nådde jag Hovmantorps station och lastkajen där med mitt sista timmerlass.