Den 19 maj 1932 fick jag order att inställa mig vid KA 2 i Karlskrona för militärutbildning. Det var ju annars vanligt att man fick inryckningsorder året efter man mönstrat. Jag meddelade min chef som ju då var handlande Axel Claesson i Hovmantorp att jag nu skulle göra min värnplikt och åka den 19 maj. Friman hette ju F O Samuelssons Eftr. som förut omtalats. Värnplikten skulle vara i 6 månader. Han var tvungen att få någon att vikariera för mig under denna tid. Och det gick bra. Vikarie blev en barndomsvän till mig som hette Sven Flood i Alvesta. Han vistades varje sommar och hela sommaren hos sin mormor borta på Åbo på andra sidan järnvägen i Tollstorp. Hans mormor hette Hedda Hägerstrand. Sven och jag var annars lika gamla, men han skulle göra sin värnplikt vid I11 året efter.
Jag åkte till Karlskrona en vacker vårmorgon. Jag minns särskilt hur man kunde konstatera att björklövet var utslaget, när vi nalkades Karlskrona, vilket inte var fallet här i Småland och Hovmantorp. En ny och spännande tid väntade den yngste ”pojkatelningen” i den Arfvidssonska familjen.
Jag anser att denna tid blev bara angenäm för mig. Kanske en lite ovanlig bedömning. Man kunde för det mesta höra hur svårt och tråkigt de flesta rekryter annars hade haft under sin rekryttid. Det var nämligen så att vid den tiden ingick jag i Hovmantorps GoIF:s representationselva i fotboll. Vi låg bra till i vår div. III serie och Hovmantorp var då ett av Smålands bättre lag. De styrande i idrottsföreningen ville ta hem mig till varje match antingen vi nu spelade hemma eller borta. Eftersom idrott låg bra till inom det militära nekades inte frihet och frånvaro för detta ändamål. Jag hade som militär betalt av kronan med 50 öre per dag. Som jämförelse kan nämnas att en fika, kaffe med bröd, på militära kaféet kostade 50 öre. Inte mycket att festa om på som var och en kan förstå.
En resa för militär tur-och retur Hovmantorp – Karlskrona kostade 5,40 kr på den tiden. Min veckoförtjänst räckte alltså inte till hemresa varje vecka. Som jag nu hade det, fick jag alla resor från och till den plats vi skulle spela fotboll på helt betalda av idrottsföreningen. Och inte nog med det. Vi hade 10 kr per man för vunnen bortamatch och 5 kr för oavgjord bortamatch samt även 5 kr för vunnen hemmamatch. För förlust fick vi givetvis inget extra betalt. Bara underhåll och resan givetvis. Jag skall också tillstå att jag såsom varande i militärtjänst också många gånger fick extra fickpengar av föreningen och som ibland kunde bli mycket bra. Jag kan nog säga att jag var proffs i miniatyr samtidigt som jag kunde komma hem nästan varje söndag och det var ju skönt. Tilläggas kan att vi alltid bjöds på mat och resa till bortamatch antingen vi vann eller förlorade. Om vi skulle t.ex. spela i Kalmar på söndagen for jag hem till Hovmantorp på lördagen samt åkte sedan med laget i bil både bort och åter hem till Hovmantorp för att sedan åka med sista tåget för dagen till Karlskrona på söndagen eller med första tåget på måndag morgon, beroende på hur lång permission jag fått.
Men det fanns ett krux. För att jag skulle bli fri så här varje söndag och kunna spela med laget var det tvunget att det från KA 2:s sida vidtogs åtgärder för att ändra min utbildning inom det militära. Skulle jag fortsätta som kock var jag tvungen att vara kvar även söndagar vid regementet i Karlskrona. Mat var tvunget att lagas även helgdagar. Denna förändring gick också mina militära chefer med på efter en väl utlagd skrivelse från idrottsföreningen angående min kapacitet samt med intyg från kommunala förtroendemän i Hovmantorp. Jag blev därför anställd som förrådsman eller jag kan säga att jag förestod liksom en liten affär på KA 2 kaserner. Där kunde alla militärer, såväl officerare som vissa underofficerare, inhandla vissa matvaror till ett lägre pris än som annars var normalt. Jag var ju då affärsbiträde i det civila varför detta passade mig utmärkt och hade där egentligen endast en chef, en flaggjunkare, och var för övrigt chef själv. Jag hann dock vara kock cirka en månad innan ändring vidtogs. Jag hade dock senare mycket stor nytta av denna kocktid. För att lära mig laga mat skadade ju aldrig, oavsett vad jag sedan hade tänkt göra. Från detta förråd fick hela regementet alla sina matvaror dvs. alla inköp gjordes därifrån. Till köken på de olika förläggningarna på holmarna i skärgården liksom till köken i Karlskrona stads militärförläggningar som tillhörde ”Kustis”. Där fanns allt i matvaror som behövdes, även charkuterivaror.
Tiden gick fort under min värnpliktstid tyckte jag. Jag spelade fotboll och idkade idrott av alla slag så fort tillfälle till detta gavs, badade och mådde finfint. Vi var många grabbar som var likasinnade. Jag kunde till och med träna upp mig till en icke oäven boxare. Hade i denna idrottsgren icke oävna anlag som det heter enligt expertisen. Vi tränade tillsammans med Karlskrona Boxningsklubb, som då hade nationellt gott rykte. Även brottning försökte jag mig på men jag tyckte man blev ganska stel i denna sorts sport och de av mina kamrater som deltog var lättare än jag. Med min styrka gjorde jag precis som jag ville. Mitt intresse svalnade därför. Jag hade annars som direkta kamrater och vänner Arvid Lundgren från Landskrona Boxningsklubb. Han var av svensk elitklass. Likaså fanns Gunnar Svensson från Malmö, brottare av elitklass fast mycket lättare än jag. Arvid Lundgren gick i lätt tungvikt. Under min tid vid regementet i Karlskrona gick jag upp i vikt cirka 5 kg. Mest i form av muskler efter vad man kunde förstå. Jag hade utmärkt tillgång till alla sorters idrottsredskap. På varje lucka fanns två par boxhandskar, vilka var mycket flitigt i bruk. I fotboll brukade jag träna tillsammans med Elfsborgs dåvarande stjärncenter Knut Gustavsson eller Kinna-Gustavsson som smeknamnet var. Han låg förlagd på Kungsholmen. Han kom alltid in till stan och kasernerna efter mig. Vi åkte sedan tillsammans ut till Karlskrona Idrottsplats per spårvagn och för fotbollsträning.
Min militärtid blev en enda lång semester anser jag. Nöjen fanns alltid att tillgå. Varje onsdag, lördag och söndagskväll var det dans i Vämöparken. Felet var bara att det fanns för mycket militärpliktiga från de tre vapenslagen Kustartilleriet, Flottan och Infanteriet I 11 som besökare där varje kväll. Annars mycket vackert där med en del andra attraktioner bl.a. golfbanor att tillgå.
I oktober månad 1932 var min rekryttid slut. Min vikt var nu 78 kg mot 73 kg vid inryckningen. Jag gjorde mina kamrater här hemma lite snopna och överraskade med alla kraftigt förbättrade idrottsresultat efter hemkomsten mot vad jag kunde prestera innan jag ryckte in i militärtjänsten. För att närmare förklara denna förbättring så kanske detta inte var så konstigt. Alla mina kamrater på kompaniet visste att jag spelade fotboll i Hovmantorp, som då var en aktad fotbollselva i denna del av Sverige. I samma serie fanns tre stycken Karlskronalag, nämligen Karlskrona BK, Karlskronakamraterna och Flottans IF med sina representationselvor. Flottans IF åkte ur serien för att senare ersättas där med Saltö IF. I tidningarna där nere skrevs mycket om våra matcher och där även min enkla person någon gång kunde vara nämnd. Jag fick därför många vänner som gärna tog mig med till träning av olika slag. Detta var bra och roligt för mig och det satte till slut sina spår. Jag blev bättre i allt.