Det andra nöjet som präglade min ungdomstid var idrott av alla slag och främst då fotboll. Redan tidigt i mina småskoleår förstod jag att jag skulle få framgång inom idrotten, om man jämförde med mina kamrater i närmaste omgivningen. Ingen hoppade så långt och högt. Ingen sprang så fort som jag. Lekte vi någon lek, t.ex. ”Hare och hund” där hunden skulle ta haren så var jag som regel den siste att bli tagen. Hela skolklassen kunde vara engagerad, påhejade av lärare, i jakt efter mig under någon rast i skolan, Skulle vi tävlingsåka på skidor, då vann jag bland de jämnåriga. Detta är inte sagt som något skryt utan det blev bara så. Jag rådde inte för att det ofta lyckades för mig. Jag hade väl vissa anlag i idrottslekar men jag var också envis. Jag hade fått den inställningen från hemmet att det inte var bra om man inte var bäst. Och ofta fick man höra att det var så också. Detta ingav nog en viss säkerhetskänsla hos mig som därför både vågade och lyckades bättre.
När vi spelade fotboll i såväl småskolan som senare i folkskolan, var det vanligt med matcher mellan klasserna. Jag var kapten i vårt lag genom hela skoltiden. Jag bestämde alltid var jag själv skulle spela på för plats och vilken position kamraterna skulle ha i laget, och naturligtvis vilka som skulle ingå i laget under matchen. Kamraterna var vana vid att jag bestämde.
Jag var i tio-årsåldern. Det hade blivit modernt att spela fotboll bland äldre grabbar i Hovmantorp. Ett fotbollslag hade bildats som inbjudit ett annat lag från Ingelstad och där Hovmantorp vann med 6 – 0. Matchen spelades på Sörängsträdan på Hovmantorps Herrgård för en särskild fotbollsplan fanns inte då. Vi bröder var där och tittade på och vi tyckte det var mycket roligt. En del av Hovmantorps-pojkarna var mycket bra. Bland annat målvakten Oskar Ottosson vars vighet var över alla gränser. Han var äldre bror till vårt fenomen i målet Herbert Ottosson som senare blev målvakt i Smålandslaget. Jag tror att detta blev signalen för oss yngre bröder i familjen att börja tigga vår pappa om att köpa oss en fotboll. Vi hade ju tidigare spelat med gummibollar och trasbollar. De senare hade ju ingen studs och de förstnämnda gick sönder alldeles för fort.
En dag, jag tror året var 1920, skulle pappa fara till Växjö, kanske på ett sammanträde, och då passa på att handla på samma gång. När vi fick reda på detta påminde vi honom om att vi ville ha en riktig fotboll. Fotbollar var en ovanlig artikel till försäljning i affärerna på den tiden. Vi var inte säkra på om det fanns någon till försäljning i Växjö stad men vi hade hört och sett i tidningarna att det spelades fotboll i Växjö. Det fanns ett lag där som kallades för Tigrarna. Vi trodde därför att det kanske fanns någon fotboll att köpa i någon affär eller hos någon skomakerifirma. Det var ju läder till höljet det visste vi. Men vi hade inte stora förhoppningar om att han skulle ha någon boll med sig hem, han hade ju annat att tänka på.