Det var närmare kväll den sommardagen då pappa uppenbarade sig. Vi tittade lite förstrött när han gick in och började ta av sig ytterkläderna. Det såg inte ut som han över huvud taget hade ägnat det där med att köpa en fotboll den minsta tanke och det var vi ju beredda på. Pappa såg nog på oss att vi var besvikna mina bröder Arvid och Birger och jag. Vi var just i färd med att gå ut då det hände något som senare skulle visa sig vara avgörande för hela vår ungdomstid. Inne på kontoret tar vår far fram något som han dolt innanför rocken och slår i golvet framför oss med orden: ”Här har ni då!” Och kan man tänka sig i paketet låg ett nytt fotbollsdäck med gummiblåsa, en riktig fotboll. Det var bara att pumpa upp den och snöra till. Det var en trea i storlek. Gissa om vi blev glada. Bud gick till kamraterna i byn senare på kvällen. Fotbollsplan blev stallbacken. De vagnar som stod placerade där sköts åt sidan och så var cirkusen igång för många årtionden framåt här i Tollstorp. Den dagen kan jag minnas så länge jag lever.
Fönsterrutor krossades och sticktak som då fanns både på ladugården, sädbod och svinhus (nuvarande snickarboden) skadades. På vagnboden som då fanns där den större hundgården nu finns, fanns papptak som inte heller mådde så bra. Mycket har under årens lopp gått sönder och fått bytas ut eller lagas. Det värsta var då att fotboll här på stallbacken sparkades av både gammal och ung. Det hände att min far förvaltaren och hans förman som bodde på andra sidan vägen, Erik Eriksson med liv och lust deltog i denna ädla konst att sparka på en boll. Mina äldre bröder Karl och Hilmer var med ibland. Även deras kamrater som kom hit kunde spela med. Det lite egendomliga med det var att de stiftade sina egna regler för hur fotboll fick spelas. Hands blev det inte om inte bollen träffade själva handen. Armbågarna kunde utnyttjas enligt deras sätt att spela boll. Till slut fick de ändra på sina egna regler. Men det var gudomligt roligt med denna läderkula. Alla ville vara med när vi spelade mot två mål. Det kom folk hit från när och fjärran. Kunde de inte vara med så tittade de på. Och så har det varit under tider som gått. Denna plats har hållit i sig som träningsplan för alla sorters bollspel och är det ännu idag.
På 1920-talet ansåg vi att det behövdes större plats till fotbollsplan. På höstarna fick vi spela på lämpliga och tämligen stenfria klövervallar, som ändå skulle plöjas senare upp under hösten. Detta gällde endast på Häggagården eller hos oss.
Trots brist på lämplig plan tyckte vi efter en tids träning i Tollstorp att det kunde vara roligt med en match mot något annat fotbollslag. Mina äldre bröder hade en längre tid åkt ner och tittat på när Hovmantorps bästa lag tränade på Hovmantorps skolgård. De hade fått löfte att vara där för träning på vissa villkor. Det hände då rätt ofta att såväl mina bröder Arvid och Birger som Tage Häggsgård, som var i deras sällskap, vid spel mot två mål blev ombedda att delta. Vid ett sådant tillfälle fördes det på tal om en fotbollsmatch mellan ett lag från Hovmantorp och ett lag från Tollstorp. Naturligtvis skulle inte Hovmantorpslaget bestå av deras äldsta och bästa spelare. Det skulle ju bli för ojämnt, men ett lag av mera B-lags karaktär skulle kunna accepteras av oss. Där var grabbarna inte så gamla och rutinerade. Hovmantorps A-lag var vid denna tid ett av de bättre i trakten. Diskussionen fortsatte och matchen blev aktuell. Men var skulle matchen spelas. På skolgården fick det inte spelas match. Jo, det fanns en möjlighet.
Året var någon gång omkring 1920-22. Jag kanske kunde vara 8-10 år. Detta år var en fruktansvärd torr sommar. Inget regn hade kommit på mycket lång tid. Vattnet i sjön Rotttnen stod mycket lågt. Sjön tappades också hårt eftersom vattnet behövdes till dels flottningar på våren och dels till kraft vid kraftverk nedströms i Ronnebyån. Därför var badstränderna vid Gökaskratt och mittemot dåvarande Nya Glasbruket mycket stora och ovanligt breda. Från stationsviken och söderut mot Kastellet fanns strängt taget endast en fördjupad s.k. ångbåtsränna för att båtar skulle kunna gå där. Hade inte denna ränna funnits skulle man kunnat gå på botten utan att simma emellan Gökaskratt och över till Nya Glasbruket.
Denna torra period åstadkom därmed en sandstrand bakom Nya Glasbruket som var så bred och lång att den räckte till en fotbollsplan. Hovmantorps A-lag hade tillfälligt flyttat sin träning till denna. Här skulle vår match mot Hovmantorp spelas. Tollstorp ställde följande lag på benen från mål till vänster ytter. Målvakt - Sture Hultberg, högerback – Sven Lindberg, Vänsterback – Bengt Johansson Jonsagård, högerhalv – Mauritz Eliasson, centerhalv – Elis Arfvidsson, vänsterhalv – Folke Lindberg, högerytter – Nils Häggsgård, Högerinner – Tage Häggsgård, center – Birger Arfvidsson, vänsterinner – Arvid Arvidsson, vänsterytter – Karl Eliasson. Lagledare var vi själva. I Hovmantorps B-lag ingick bland annat Bertil Andersson och Birger Bergman. Jag tror också att Fritz Persson sedermera riksdagsman var med. De hade ett kraftigare lag än vi. Matchen slutade 1 -1. Det var ganska gott om publik och vi blev ofta påhejade. Jag tror Birger gjorde vårt mål. Som fotbollsskor hade jag sandaler. Bollen hamnade rätt ofta i sjön och blev därmed blöt, hård och tung. I den lösa sanden efter alla trampande fötter fick jag naturligtvis mycket sand i sandalerna. Hade svårt att få den tunga bollen någonstans. Men jag var oerhört i vägen för motspelarna och det var räddningen. Sven Lindberg på högerbacken, som då gick i skola på Läroverket i Växjö och fick bra träning där, var mycket bra. Året efter gjorde vi om matchen på samma plats fast litet längre norrut. Samma lag hade vi då också, men den gången vann vi med 1 – 0. Nästa match spelade vi troligen 1925 på Sörängsträdan på Herrgården mot ett starkt Hovmantorps B-lag och fick stryk med 4 – 2. Bollen var den gången stenhårt pumpad och utan studs. Det gjorde ont i foten varje gång man sparkade till den. Idiotiskt. I målet för Hovmantorp stod Gustav Vidlund. Center var Henry Vidlund och högerytter var Torsten Lindkvist som jag minns. Jag spelade även den gången på centerhalvaplats. Senare åkte vi en gång över till Värnlanda och slog dem med 8 – 0. Transportmedel dit var cykel. Detta kunde vi åstadkomma utan plan i Tollstorp. Möjligen kanske sista matchen kom till efter att planen i Hagen blev klar.
Många platser provades som fotbollsplan, men ingen var lämplig. I de flesta fall var de för små och också för ojämna. De kunde bara användas tillfälligt. Vi förstod att om vi ville fortsätta spela fotboll i Tollstorp borde något göras. Efter vissa funderingar samlades vi omkring det som blev fotbollsplanen i Hagen.