Så började de första åren av min fotbollskarriär. 1925 – 26 kom jag med i Hovmantorps juniorlag. Vi spelade ett litet antal matcher. Första matchen spelades mot Lessebo juniorlag och matchen spelades på den gamla och första planen på Norrhem. Den fanns då på tvären över nuvarande plans norra del. Senare togs jag med första gången i B-laget som center mot Böksholm och på deras plan spelades matchen då. Vi vann med 2 – 1. Jag blev det året blivit konfirmerad och hade som kamrater i laget Erik Klarin, Ivar Lycklig och Oskar Ottosson alla cirka 10 år äldre än jag. Böksholmslaget bestod av fullväxta pojkar som inte heller steg åt sidan i närkamperna. Det gick bra. Jag blev bofast i laget och blev senare kapten i det gänget. Vi var mycket bra och vann serien ganska överlägset. Tiden gick och det blev förslag att försöka med mig i A-laget. Jag vågade inte själv. Jag tyckte det spelades för hårt där. Jag var ju ännu inte på långt när utvuxen och fulltränad för spel i denna serie ansåg jag. Jag ville leka mig fram på planen och behålla bollen mycket för mig själv, dribbla och skoja med motståndarna då tillfälle gavs och det gjorde det ibland.
Hösten 1929 kunde jag inte undvika att spela med A-laget längre. Jag fick göra ett mycket bejublat inhopp som högerinner vid en match hemma mot Växjö FF. Min brer Birger spelade center och vi kände varandra mycket väl i spelet. Därför gick det ovanligt bra. Vi vann matchen endast med 1 – 0, som egentligen skulle varit mycket mera efter spelet att döma. Vi fick båda mycket bra kritik i tidningen, där jag ansågs för Hovmantorps ”stora hopp” inför nästa säsong. Löjligt.
I första träningsmatchen våren 1930, som gick på idrottsplatsen mot Karlskrona IFK, blev jag uppsatt som centerforward mellan en tidigare stjärnspelare i Hovmantorp, som återbördats hit och vars namn var Lage Lundström och Knut ”Knutte” Andersson, kallad Smålands Rydell för sin dribblingskonst. De hade värvats till föreningen från Älmhult hösten innan. Att jag kände mig som en ”sparv i tranedansen” bland dessa storheter det kan man ju förstå. De gjorde inte heller annat än talade illa om varandra till mig. För det var nog så att båda ville de glänsa och ansåg därför lämpligt att jag helst skulle spela bollen, när jag fick den nån gång, till dem så fort jag kunde. Vi förlorade med 3 – 4. Jag fick fortsätta på denna plats en tid. Min brer Birger, som var den stora slitvargen i laget, spelade centerhalv med spel över hela plan då enligt Hälsingborgssystem. Vi gick sedan över till så kallat engelskt system med centerback, dvs. centerhalven drogs ned mellan backarna med markeringsuppgift i huvudsak på motståndarnas center. Efter en del matcher blev jag sjuk. Jag var tvungen stanna hemma vid en match. Jag bad då lagledningen om att slippa bli påtänkt i laget för en tid tills jag hunnit repa mig och det fick jag. Kom åter med i laget efter två-tre matcher för att sedan spela i detta gäng under femton års tid med undantag för ett halvår i Emmaboda samt år 1942, då jag hade övertagit min skogvaktartjänst efter pappa. Jag hade gift mig och ansåg inte jag hade tid att fortsätta i laget. Jag slutade men blev år 1943 övertalad att åter spela med och gjorde så till och med 1945 utom sista höstmatchen då älgjakt satte hinder i vägen för min medverkan. Endast någon motionsmatch med oldboyslaget, mina före detta lagkamrater, var det enda som förekom i fortsättningen för min del.
Fotboll har vissa tider gått bra för mig och det beror ju på att intresset har varit på topp från min sida. Senare delen av min tid i fotbollens annars så roliga konst, var ju intresset ej så överväldigande och man skulle kanske därför slutat upp lite tidigare, Men det var nog så att de behövde mig i laget och själv tyckte jag nog också att något roligare att hitta på fanns inte på sommaren. Alla mina kamrater var ju ännu med i laget i Hovmantorps GoIF och var vid helgerna därför inte anträffbara för mig. Det blev lite ensamt och tyst. Senare kom ju min kära Elsa och familj med i bilden och då gick det bättre.
Vad gäller spelarkritik för Hovmantorpslaget så måste jag nog tillstå att vi hade många mycket goda spelare som i vissa fall skulle presterat bra i bättre lag. Jag tycker dock att i en klass för sig står Herbert Ottosson, smålandsmålvakten och min bror Birger som hade ett enastående intresse och stor vilja, teknik och säkerhet. Herbert Ottosson var minst lika bra som kedjespelare med en kanon i fötterna. Själv trivdes jag ej så bra på hemmamatcher. Jag tyckte publiken inte begrep fotboll rätt och därför inte heller kunde värdesätta de olika prestationerna rätt. Jag fick alltid bästa kritiken på bortaplan. Under min tid som spelare klippte jag ut referat från såväl Smålandsposten, Växjöbladet och Kronobergaren från hemmamatcherna de gånger jag tyckte laget gjorde bra ifrån sig. Likaså hade jag en del referat från såväl Kalmartidningar som Blekingetidningar och Idrottsbladet där vi alltid förekom en gång i veckan. Jag förvarade dessa referat hemma hos mina föräldrar. En gång då jag tillfälligtvis ej bodde hemma, jag tror jag var inkallad i beredskapstjänst möjligen, hade min mamma tydligen hittat referaten och trott att de tillhörde Birger och givit dem till Kajsa. Hon i sin tur hade givit dem till Birger, som själv kanske hade samma urklipp förut i många fall och då troligen sorterat bort dubbelexemplaren. Jag fick aldrig tillbaka något referat. De är och förblir borta. Jag tyckte det skulle varit roligt att ha något referat av matcher där jag själv deltagit och kanske till och med fått ganska bra kritik.
Som sammanfattning på vårt fotbollsutövande kan jag säga att intressant och roligt har det varit många gånger. Kamratskapet var det man mest satte värde på. Andra människor var alltid mycket hyggliga mot oss som spelade fotboll. Vi hade alltid massor av förmåner om man jämför hur andra ungdomar hade det. Fotboll var då mycket populärt. Vi kunde ha en publik på 300 – 400 och ibland uppåt 1000 personer eller mera på matcherna i Hovmantorp beroende på vilket lag som gästade oss. Folk kom från när och fjärran. Lokalderbyn mot Lessebo var vida beryktade långt utöver Smålandsgränsen. Då kunde det många gånger gå hett till mest vid sidan om planen. Vi spelare var alltid goda vänner, men publiken ville helst ha det så, att vi skulle se rött så snart en Lessebospelare var i närheten. Genom åren utspelades många intressanta dueller dessa lag emellan. Jag tror knappast att det någon gång var under 500 åskådare på matcherna.