Vi spelade på min tid en vänskapsmatch på Hovmantorps idrottsplats mot ett lag, som då var ett av den tidens stora och som hette Gårda BK från Göteborg. De hade vunnit div. II och skulle nu fortsätta i allsvenskan. De hade många goda spelare i sina led. Bland annat välkände ”Svarte Filip” Johansson, Sveriges centerkanon. Han nämndes ofta med det uttrycket och gör så än idag. Han spelade vänsterinner i Gårdas lag, varför det föll på min lott som högerhalv i vårt lag att försöka hålla honom på mattan så gott det nu kunde gå.
Det gick tydligen rätt bra för mig för han kom just inte åt någonting. Han klagade högljutt för mig. Han sa: ”Du kan väl låta mig skjuta. Du förstår, många i publiken har säkert kommit hit för min skull för de vill se mig skjuta.” Och det kunde jag nog hålla med honom om. För han var då omöjlig som målskytt och med en kanon inbyggd i vardera foten. Men ett skott från honom kunde ju betyda mål så jag sa: ”Nähä du här skjuts ingenting om jag får råda min gubbe lilla.” Men under matchens gång i första halvleken, fick Filip en stickare rakt fram emellan backarna och mot vårt mål. Vi springer båda efter denna boll. Han för att möjligen dra på ett skott och jag för att avvärja detta. Vi hade kanske mellan 40 – 50 meter till vårt mål så jag skriker till Svarten: ”Ja, skjut nu då och visa vad du kan.” Och du milde vilken pärla det blev. Bollen träffade ribbans överkant och gick därifrån rakt upp i luften en 30 – 40 meter. Vi hade på den tiden enligt reglerna fyrkantiga träribbor över målen. Denna svajade betänkligt och vår gode Herbert Ottosson i målet sa efteråt: ”Det var tur jag inte fick fingrarna emellan för då hade de säkert gått av”. Och jag tror kanske att detta är det hårdaste målskott som avlossats på planen i Hovmantorp. Jag har förstås sett ett till på en frispark som gick direkt i mål utan chans för målvakten. Frisparken lades av en före detta Emmabodaspelare som då spelade i Lessebo som hette Hugo Karlsson.
Av Gårda fick vi stryk med 3 – 1. Efter spelet att döma kanske ett mål för stort. Chanser till mål saknades inte för oss. Gårda hade ju andra bra spelare. Målvakten Abrahamsson var Sveriges reservmålvakt i landslaget. Centerhalvback Harry ”Båten” Johansson var också landslagets centerhalvback. Centern Elon Olsson liksom många andra kända namn var landslagsmässiga. Gårda BK hamnade på andra plats i allsvenskan redan säsongen efteråt, och gjorde fint ifrån sig i fortsättningen också. Laget blev senare diskat och fick börja om i seriesystemet på nytt på grund av för hög betalning till sina spelare. De var med andra ord proffs som då bestraffades strängt. Gårda BK försvann därmed i de högre serierna och lyckades aldrig komma tillbaka. Spelarna lämnade ju från laget. De var för bra för att spela på så låg nivå i seriesystemet. Själv fick jag för Gårdamatchen god kritik enligt uttalande av såväl spelare som ledare i Gårda BK, där lagledare inte var någon mindre än den legendariske landslagsledaren och U.K. medlemmen för landslaget Buss Johansson i Göteborg, som hade yttrat att sådana spelare som er högerhalv och er målvakt skulle vi vara fullt nöjda med att ha i vårt lag. Naturligtvis är det roligt för mig att en sådan kapacitet inom fotbollen uttalar sig så. Det var på den tiden då intresset från min sida var på höjdpunkten när det gällde fotboll. Jag har nu på gamla dar blivit förärad ett tidningsurklipp där denna match behandlas av Smålandspostens reporter och som finns i mina gömmor. Gårda spelade sin match i Hovmantorp på idrottsplatsen midsommardagen 1934.
Många bemärkta matcher skulle kunna beskrivas som fotbollslaget i Hovmantorp spelat. Det blir alldeles för mycket att redogöra för alla. En match bör dock i korthet nämnas och det är seriefinalen på Vägga idrottsplats i Karlshamn. Hovmantorp utklassar Högadal med 6 – 1 med möjlighet för Hovmantorp att nu äntligen nå div. II. Men ack nej, i den enda efterföljande matchen får vi stryk med ett mål på hemmaplan av ett bottenlag och förlorar seriesegern till Högadal. Högadal går upp i div. II för att något är därefter fortsätta upp i Allsvenskan.
Om någon läser vad som har förkommit under åren då det gäller fotbollsspel och mot vilka lag Hovmantorp för det mesta har fått kämpa så kan man inte undgå att fråga sig varför just Hovmantorp aldrig har kunnat ta ett steg upp i den högre serien div. II. Alla andra som vi spelat mot under åren har alltid någon gång vunnit sin serie och gått upp. Hovmantorp kan ju inte ens hålla sig kvar i vare sig 4:an eller 5:an. De har t.o.m. varit nere i 6:an. För min del tror jag att laget skulle tidigare tagit lärdom från de äldre spelarna. Jag tror även att det har förekommit för mycket politik i föreningslivet i Hovmantorp. Laget borde minst finnas i div. III anser jag.