Marianne & Ulf Arfvidsson

Under årens lopp har jag haft en del att göra med honom. Han bodde i skogen som jag skötte om i 35 – 40 år. Därför var möte med honom inget ovanligt. lindagb

Peter Elof Lindahl var född den 22 april 1870 i Lockatorp, Vissefjärda socken. Han kom från Södra Sandsjö hit till Hovmantorp och hade fått arbete på Ljuders Nickelsilverfabrik. Som ung skulle han ha emigrerat till Amerika. Han skulle under vistelsen där ha blivit sjuk och fått solsting påstås det. Hur som helst, hemma igen var han sig inte lik. Han hade skaffat sig en del egendomliga vanor. Han var klädd i dåliga och trasiga kläder. Han ville helst gå barfota såväl sommar som vinter. På vintern använde han när folk såg honom bottiner på fötterna men utan strumpor. Han tyckte, sa han, att folk tittade på honom. Då var det bäst at ha något på fötterna. Han ville helst äta vegetabilisk kost såsom rovor, kål och kålrötter. Han hade aldrig någon skjorta på kroppen. Endast en kavaj. Han lät också håret växa. Så man kan ju säga att han var före sin tid. Detta är mycket modet av idag bland vissa karlar. Sedan bodde han helst i skogen i hyddor han själv byggt till att börja med. Han var ohyggligt stark och djupt religiös.

En tid efter han kommit hem från Amerika skulle de makthavande i Hovmantorp försöka få in honom för vård på något lämpligt ställe eftersom uppträdandet var lite annorlunda. Därför fick ett par män tillsammans med fjärdingsmannen i Hovmantorp i uppdrag att lämna Elof Lindahl till ett vårdhem i Växjö. Han var inte hemma när de kom till hans boplats, men han hade synts nere på samhället, varför de beslöt att där tala vid honom. De mötte honom på gatan framför stationen i Hovmantorp. De uträttade sitt ärende och Lindahl, som var en mycket försynt man, sa i sin tur att det ville han inte att de skulle besvära sig med. De skulle då försöka ta fast Lindahl med våld, men det lyckades inte. Han tog var och en i sin tur och lyfte dem över den i vägkanten ganska höga hagtornshäcken, dock utan att skada dem och sedan gick han hem. Det blev aldrig mera tal om att Lindahl skulle till något vårdhem i Växjö.

Han var tekniskt mycket kunnig. Han lagade klockor och han lödde och lagade maskiner. Det var hans stora intresse. Som betalning för ett arbete skulle han ha två öre eller högst fem öre. Det var taxan. Men hjälpsam till det onaturliga var han. Han samlade på massor av skrot. Allt kunde vara bra att ha. Han kunde helt enkelt inte se något utan att, om han kunde, ta det med hem. Om inte annat så var det bra emot åskan, sa han. Därför fanns det på boplatsen massor av skrot, från bilchassi till paraplyer och nattkärl. Han köpte detta område från Tollstorps Södregård och det låg ovanför odlingsmossen Bönefly i Hovmantorp av hemmansägare Karl Jurlander Tollstorp. Platsen gav han namnet ”Upärk”. Det hade jordbruksnummer Tollstorps Södregård 7:22.

Uppgifter: Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin; Träffar: 1574

Läs vidare: 143 Eremiten Elof Lindahl

I min tidiga barndom var jag alldeles för liten för att få hänga med mina äldre bröder och deras kamrater. Tiden gick och jag blev äldre och fick följa med, men på vissa villkor. Och det var att Jag skulle hålla tyst om vissa hemligheter. Jag skulle tjänstgöra som springpojke åt mina äldre bröder utan att klaga. Gjorde jag inte det kunde jag lika gärna stanna hemma hos mor och far.

Ibland kunde det förekomma lekar som inte var helt oskyldiga. Vi pojkar fick i början av 1920-talet en fotboll storlek 3 av pappa. Det blev ju fotboll för hela slanten varje kväll på vår stallbacke. Brunnen på stallbacken var mycket dålig. Den var stensatt på sidorna uppifrån och ner till bottnen med ojämna stenar. Den höll inte vatten då det var torra somrar. Då blev det mycket problem eftersom vi hade många djur på gården, 8–10 hästar, 5 – 6 kor, svin och höns och en del hundar. På brunnen fanns upptill ett brunnskar med en lucka att stänga över intaget. Luckan gick sönder och blev helt borttagen.

Vid vårt fotbollsspel kunde det hända att bollen hamnade i brunnen. Om det fanns så mycket vatten i brunnen att spannen som vindades ner kunde sjunka under bollen där den låg på vattenytan så var det inga problem att få upp bollen. Men fanns där lite vatten eller inget vatten alls var det hopplöst att styra spannen uppifrån så att bollen kunde tas upp. Vid en sådan torrperiod, när bollen hamnade i brunnen, kom någon klyftig själ på en idé. Någon måste ner i brunnen för att hämta upp bollen. Stege till detta fanns inte. Därför ansågs det bäst att låta den lättaste och minsta sätta sig i spannen och vinda ner denne i brunnen. Han kunde hålla sig i kättingen som säkerhet. Och den minste i gänget var förstås jag. Det blev många turer ner och upp i brunnen och det gick bra.

Uppgifter: Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin; Träffar: 933

Läs vidare: 148 Pojkgänget och lekar i Tollstorp

Ett annat mycket allvarligt tilltag, gjordes en påskhelg omkring år 1920. Det var påsk och fortfarande kyligt i luften. Våren hade ännu ej kommit igång på allvar och alla bolagshästarna stod på stallet. De var vid denna tid åtta stycken och var väl förtjänta av god vila från skogskörningen några dagar. Men det var barmark och en solig dag. Jag tror det var påskdag.

Vi och våra kamrater Häggagårdspojkarna Tage och Nisse samt möjligen någon av Eliassons pojkar Karl och Mauritz, var samlade och stod och pratade ute på stallbacken intill brunnen. Vi bröder var Arvid, Birger och jag. Vi diskuterade allvarligt vad vi skulle göra för tillfället. För något måste ju hända en sådan vacker dag och när vi var samlade.

Medan vi står där och funderar får vi plötsligt besök av två äldre kamrater från Hovmantorp. Det var Elis Mattsson och Ture Håkansson ”Murare”, som anlände på cykel. Det var likadant med dem. De visste heller inte vad de skulle göra. De var annars inte vanliga kamrater här hos oss. Vi började samtala och talet kom in på hästar och ridning för det visste besökarna att det ofta kunde vara en vanlig sysselsättning här hos oss och med lite beröm för Arvid och Birgers stora förmåga som ryttare, kom talet in om det inte kunde vara intressant att de visade sin skicklighet. ”Nä”, tyckte Arvid. ”Pappa sitter på kontoret där vid fönstret och trots påsken skriver månadens avlöning. Hästarna behöver ju också vila.” Och mycket riktigt min pappas silhuett syntes i fönstret mot gården där inne på kontoret. De tillkommande kamraterna tycket ju detta var synd att det inte skulle bli något intressant att se på. De hade ju kört upp hit i tron att de skulle få se när mina bröder red över hinder med någon av bolagshästarna. För det visste de att de gjort tidigare. Till slut lät bröderna sig bevekas. De kunde ju leda ut hästarna på baksidan, osynligt för vår fader. Han kunde heller inte tänka sig något så dumt att pojkarna hans skulle våga sig på att tjuvrida hästarna på det viset.

Uppgifter: Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin; Träffar: 772

Läs vidare: 149 Grindhoppet

I slutet på 1910-talet fick min fader av sin chef och arbetsgivare en gratifikation på 10 000 kr. Samma gåva fick även hans dåvarande kollegor, brodern Ludvig och skogvaktare Rålin i Ekeberga. För denna gåva samt en del upplånat belopp inköpte dessa tre en större gård i Kalmar tillsammans, som heter Göddabo i Söderåkra socken. Efter en tid övertog min farbror Ludvig gården själv.

När min fader var delägare i gården hände det att han flyttade hästar från gården och hit hem. För på Göddabo fanns det en stor djurbesättning av hästar, kor och svin och även får. Det hände också att min pappa flyttade över någon kossa härifrån. Hästarna som vi fick från Göddabo kom till användning för skogskörslor på bolagsskogarna med hans egna söner som körare. Men någon häst kunde också försäljas här på trakten.

Uppgifter: Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin; Träffar: 838

Läs vidare: 151 En försöksridning på ny häst.

Sida 16 av 20