Det fanns många hästar på gården en period. Till hästarna fanns ju också körare. Men det var ju också så att det fanns hästar som gick i par och således fordrade bara en körare, beroende på körslornas tyngd och svårighet. Både två och tre par kunde förekomma. På körare var det ganska stort ombyte. En del karlar kanske var mindre lämpliga till jobbet. Någon kanske inte hade så gott handlag med hästar och tvärtom. En person som länge var kvar här som körare var Edvard Johansson från Stensnäs under Häggagård, Tollstorp. En annan var Robert Fransson innan han blev befordrad till skogsförman av min far också han boende i Tollstorp men tidigare boende på Rottneå. Andra var Alfred Svensson Skogslyckan, Enok Samuelsson Hovmantorp, Janne Nilsson f.d. Källehult m.fl. Det kunde vara en 6 – 7 körare vid vissa tider och särskilt då vintertid då körslorna var som mest intensiva. Därför kan jag säga att någon lugn morgonsömn för en liten pojke som jag var då sällan vintertid med all bjällerklang från stallbacken. Även ute på vägen kom den ena skjutsen efter den andra och alla skulle iväg till sina skogskörningar. Men det var också roligt många gånger att vara med ute i ladugård och stall, lyssna på pratet, vänslas med hästar och kor och naturligtvis ofta få köra dessa hästar när jag fick åka med någon gång.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 926
När hästarna skulle ut på bete sommartid var vi ungdomar hårt engagerade. Beteshagen eller den så kallade hästhagen fanns ganska långt från gården i Tollstorp strax norr om torpet Klackholmen. Det är cirka tre km vägsträcka dit. Insläppet fanns cirka 150 m bortom Klackholmen in till höger över bron på Klackabäcken. Inhägnaden följde därifrån Klackholmsvägen förbi nästa infartsväg österut och gick därifrån upp mot f.d. torpet Näset och följer torpets gräns för att öster om Näset vika av mot Fridhemsvägen. Därifrån viker inhägnaden mot sydväst utefter Fridhems fd. mosse för att från Fridhems sydvästra hörn sedan nå gränsen mot Tollstorps Norregård och sedan åter mot Klackholmens gräns till insläppet på beteshagen. Som synes var det ingen liten hage för hästarna att beta i.
Varje helg skulle de flesta hästarna lämnas på bete i denna hage. Det fanns på den tiden ganska bra bete här. Där fanns gott om kärr och vattentäkter och där fanns även två rätt så stora grässlätter, av oss döpta till ”prärien”, där också hästarna gärna vistades.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 961
Min bror Birger och jag skulle rida fyra hästar till hästhagen. Hästarnas var Mante som reds av Birger, Oden och Stava var lösa, samt Bläsen som jag red på. Jag kunde vara sju år gammal eller där omkring. Min häst Bläsen var lugn och snäll i vanliga fall och inte särskilt fortställd. Bläsen hade bara grimma med skaft på sej. Vi hade kommit upp på Klackholmsvägen. Allt gick lugnt och städat. Birger sa: ”Jag rider i förväg lite grand”. Och så gjorde han. Jag följde efter i lite sakta skritt. Jag anade ingenting utan fortsatte en god stund framåt vägen sedan Birger försvunnit ur sikte. Jag nalkades Klackholmen och fick plötsligt se och höra Birger med sin och de lösa hästarna komma i fullständigt sken bakom mej. Passerar mej och skriker: ”En bil”! En bil var hästarna på den tiden ovana vid och som regel mycket rädda för. Men en bil på Klackholmsvägen då. Det kunde helt enkelt inte förekomma. Dels var vägen ej framkomlig för bil, dels syntes sällan någon bil, ens på stora landsvägen, som gick genom Tollstorps by. Jag reflekterade inte närmare på hans rop, men min Bläsen blev antagligen uppskärrad av de förbi galopperande kamraterna och föll i sken, som det heter på hästspråket. Jag hade full gärning att hålla mig kvar på hästryggen. Bara grimskaftet att hålla i och vart färden skulle gå, det bestämde Bläsen.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 894
Den sista hästen på gården var en liten norsk hingst som hette Leif. Pappa bytte till sig denna samtidigt med ett fullblod som hette Zaritza. Han fick dessa båda mot en stor ardennerhäst som hette Thor. Thor den största häst jag då sett i mitt liv. Thor hade en helbror i Ormeshaga, som var lika stor men kanske knappast så hög. Denne Thor var oerhört stark. Han drog sönder såväl selar som andra grejor då det tog emot någon gång. Dessa hästar var våra egna. Thor var snäll och mycket klok men han var lite rädd för bilar och samtidigt hård i mun. Han tålde betslet och var därför svår att hålla då vi mötte en bil. Det var min bror Birger och jag som var körare till dessa kampar. Thor använde vi båda två att lasta och köra för honom fick vi år 1924. Zaritza som var ett fullblod var samtidigt en tävlingshäst. Henne gick det att åka fort med. Hon var lite nervös och ibland lite svår som skogshäst. Birger fick köra henne och jag fick ta mig an hingsten Leif, som nog kunde vara lite ombytlig och svårhanterad ibland, men trots att han var hingst, snäll. Leif blev den siste hästen på gården. Att rida på honom det var en spännande sak. Man kunde stå vid sidan och hoppa upp på honom, men då fick man vara beredd på att bli biten i ändan vid upphoppet. Bäst var att leda honom intill en högre sten el. dyl. och där hålla hårt i tygeln till betslet på motsatta sidan. Vid upphoppet försökte han osvikligt att nypa till ryttaren från den sida upphoppet skedde. Därefter blev det fullt språng på stället med försök att kasta av ryttaren - rena rodeon och mycket spännande. Kunde han inte det så blev det full fart där ifrån. Detta förekom ofta vid olika körningar i jorden hemma på åkrarna.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 921
- 31 Andra djur på gården och kossor körs i vall
- 32 Jakthundar och drevjakt
- 33 Skoltiden
- 34 Min första skogskörning. Svårt med hård vinter.
- 36 Orolig dragare
- 37 Broder Birger under rasande lass
- 38 Jag konfirmeras
- 39 Nu vuxen för jobb
- 40 En midsommarafton 1927
- 41 En arbetsdag med svårigheter utöver det vanliga
- 42 En möjlighet till bättre arbete
- 42 Mitt sista timmerlass