Jag fick fortsätta varje skollov och efter skolavslutningen att köra i skogen och på lantbruket här hemma tills jag var 16 år. Visst fanns det många olyckstillbud under denna tid. En gång klämde jag sönder vänster ringfinger så nageln fick tas bort. Jag hade ju också en orolig och opålitlig hingst Leif till mitt förfogande. Han skenade några gånger. Mycket svårt hade jag vid avlastningen av timmerlassen på kajen vid Hovmantorps station när godstågen höll på med vagnsväxlingar. Min käre vän i skaklarna var nämligen tågrädd. Jag var också tvungen att ibland krypa in i skaklarna bakom hingsten för att lyfta en stock från lasset. Detta var ju livsfarligt med tanke på att de gånger han stack i sken som han gjorde utan minsta varning. Jag önskade många gånger att jag hade haft någon om än aldrig så liten kamrat med i skogen och som ibland kunde givit mig ett något litet handtag. Mina äldre bröder hade alltid någon med sej. Karl hade Hilmer och Hilmer hade liksom Karl någon av bolagskörarna med sig. Arvid hade Birger och Birger hade mig, men jag hade ingen. Tack Gode Gud att allt gick vägen de flesta gånger.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 944
Som varnande exempel för ensamhet vid skogsgöromål, det må vara av vad sorts göromål som helst, kan följande berättas:
Birger och jag hade kört ut timmer vid Fridhem från trakten av Trädammen att använda som s.k. pålass till timmerlassets vidare transport ner till Hovmantorps station. Vi hade med finurlighet och vissa knep fått på ett, som vi tyckte, tillräckligt stort lass, att fortsätta med ner till stationen. Det återstod bara fastkedjningen av lasset eller som det heter ”Björna lasset”. Vi använde vid den tiden endast järnhjulsvagn. Denna var mycket smal i banken. För att kunna få plats med så många stockar som möjligt på lasset, kunde man ej lägga stockarna ”för söms” i bottenlagren utan helt över varandra. Detta gjorde att lasset ej låg så stabilt. Nu var det i alla fall upplastat. Birger tog tag i björnen, lade upp kedjorna på körsidan och jag på motsidan. För att orka med att dra åt riktigt med björnens hjälp, klättrade Birger upp på lasset då björnen fått gripfäste och kastar sig bakåt med hela sin tyngd.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 964
Tiden går fort undan. Den tid kom då jag skulle konfirmeras. Eftersom min far behövde mig där hemma på gården i skogen och att sköta lantbruket, föreslog han min konfirmationslärare, då prosten Emil Möllerberg i Hovmantorp, att jag skulle få gå ett år tidigare än normalt. Det var ju så att den dag man avslutade läsåret för konfirmation, gå till nattvarden och förhöras, skall man ha fyllt fjorton år enligt då existerade förordning. Eftersom jag var född så sent som i juli månad på året skulle det egentligen inte gå för mig att vara med den ett år äldre kursen. Konfirmationen var alltid vid pingst varje år. Jag fick ändå gå ett år för tidigt. Jag var yngst i min konfirmationsklass och kanske är ännu idag den yngste som konfirmerats så tidigt.
Jag gick mitt läsår och för att vara något så när vettigt klädd under konfirmationstiden fick jag arbeta som hackare i planteringslaget hos bolaget. Min bror Arvid var plantör och de fel han inte vågade påpeka hos mina planteringskamrater, bannade han mig för så att de skulle höra, trots att jag ibland förstod att mitt arbete var bättre gjort. Tråkigt nog var det så ibland. Jag tjänade i alla fall så mycket pengar att jag kunde gå till skräddare Edvin Samuelsson i Hovmantorp och beställa en kostym. Denna var av blått cheviottyg och med kortbyxor. Jag hade sedan inte råd att då åter köpa ny kostym till min konfirmationsexamen. Jag lät istället sy mig ett par långbyxor av samma tyg enligt och så använda samma kavaj. Detta gick utmärkt. Anmärkas bör att det på den tiden inte alls var vanligt att pojkar fick ha långbyxor förrän de ”läst sig fram” dvs. blivit konfirmerade. Långbyxor var ett bevis på att ynglingen var vuxen. Konfirmationen gick bra. Jag hade vuxit till och tog detta med att lära sig lite mera på allvar. Samtidigt som jag konfirmerades gick jag första klass i fortsättningsskolan med sex veckors undervisning i mest samhällsnyttiga ämnen. Året efter gick jag sista kursen på fortsättningsskolan och även denna under sex veckor. Jag hade då långbyxor i skolan. Året var 1927 i januari och februari månader. Jag ansågs nu vara mogen för hårdare arbete.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 956
Det föll nu som tänkt var på min lott att sköta jorden med lantbruket där hemma helt, samt köra i skogen vintertid och även sommartid om det fanns något att köra. Bland annat kördes ett sortiment som kallades för ”långslan”, en sorts klenare timmer men längre och kanske något krokigt. Det kördes från bolagets Tollstorpsskogar till Åryd sjöända i Furuby. Vi hann inte med mer än att skogsköra och framforsla ett lass om dagen till Furuby. Vissa tider hade jag då Tage i Häggagården i sällskap med deras häst och det var alltid tryggt att ha någon mer person i sällskap. Vi körde på förmiddagen med lass vägen över Västorp till Furuby dvs. den gamla Västorpsvägen förbi Lindbo och med infart i Furuby förbi Hanagården och Kyrkan och sedan vidare till Årydsjön. Hem åkte vi alltid närmaste vägen den gamla Växjövägen förbi Rosten och genom Fägerstad by. Nuvarande stora och breda Växjöväg var då inte ens påtänkt. Den nya vägen korsar den gamla på många punkter mellan Västorp och Furuby.
- Uppgifter
- Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin
- Träffar: 913
- 40 En midsommarafton 1927
- 41 En arbetsdag med svårigheter utöver det vanliga
- 42 En möjlighet till bättre arbete
- 42 Mitt sista timmerlass
- 43 Ett nytt liv som affärsbiträde
- 44 Jag mönstrar för militärtjänst
- 45 Militärtjänst
- 46 Utryckning
- 47 En tjusig ungdomstid börjar
- 48 Emmaboda och fotboll där.
- 50 Vår ungdomstids nöjen
- 51 Fotbollsspel