År 1919 i början av augusti månad, började jag i småskolan. Min lärarinna hette Anna Kraak. Mina bröder Arvid och Birger hade också haft turen att få henne som lärare. Jag har ett kort taget mot stenmuren vid skolans vedbod, där hela klassen finns med, i mina gömmor. Av min bror Birger fick jag rådet att helst sätta mig i respekt bland kamraterna, vilket kanske inte alltid var så bra nu efteråt, när jag tänker därpå. Det kanske ofta blev för mycket fejd, eftersom jag ville bestämma allt bland kamraterna antingen det gällde lek eller annat. Ett exempel härpå, som jag aldrig glömmer och kanske helst skulle hålla hemligt, är den gång på en middagsrast efter avslutad måltid, vi pojkar fick för oss att klättra upp i ett par stora granar, som stod bakom stenmuren vid skolans vedbod. Jag kom dit bland de sista och någon fin plats eller gren att sitta på och gala för flickorna, som fanns nedanför på skolgården, fanns inte kvar till mig. Jag var dum nog att se ut den plats jag ville ha och där satt en av mina kamrater Knut Gustavsson från Stora Bökås. Jag sa till honom att gå därifrån för där skulle jag sitta. Då han inte reagerade rev jag ner honom från grenen och jag ser ännu för mig hur han ramlade utefter grenarna mot marken. Som väl var ramlade han bredvid stenmuren. Annars vet ingen hur det gått. Han skadade sig ändå. Vi bar in honom i väntsalen i vår klass. Där kvicknade han så småningom till. Jag tror jag minns att han bland annat slog ut framtänderna. Det blev givetvis stor uppståndelse i skolan den dagen med stor skam för mej med förhör mm. Jag var en stor ”buse” enligt hela skolans omdöme och jag håller nog med dem om detta. En sådan skulle beses på rasterna och det gjordes minsann också. Jag fick stå i skamvrå på rasterna inför hela skolan. Jag led oerhört.

Ett annat exempel som inte precis talar till min fördel förekom i min 6:e klass då jag och samtliga kamrater begav oss upp i skogen bakom skolan på middagsrasten för att roa oss. Där fanns bland annat en mycket stor sten, man kan säga nästan som ett litet berg. Vi började leka ”herre på täppan” på detta lilla berg. Det gick så till att alla knuffade bort och ned alla från berget (stenen). Den som kunde hålla sig kvar blev ”Herre på täppan”. Jag lyckades till slut bli kvar och kamraterna kunde inte ens med hjälp av andra kamrater och med hjälp av långa slyor och käppar, vilket även jag hade, få ner mig därifrån. Berget var ganska högt. Tiden gick, rasten tog slut och inga pojkar kom till lektionen i skolan. Vår lärare, som hette A. A. Andersson, skickade upp en av flickorna att hämta oss. Ingen lyssnade på henne i stridens hetta. Inte heller nästa flicka fick något gehör, som kom för att hämta såväl oss som den först anlända flickan. Båda gick tydligen åter. Till slut blev jag väckt i min stridslust genom att en hårdhänt person tog mig i nacken och ruskade om mig. Denne person var vår lärare Andersson som kunde vara ganska hårdhänt om han inte blev åtlydd. Han ansåg att det var jag som eggade upp kamraterna, eftersom jag inte gav upp, att glömma skolan när rasten var slut. Jag håller nog med honom. Eftersom han i själ och sinne gillade grabbar med ”lite fart på”, så blev efterräkningarna ej så svåra. De var mycket bra såväl min skollärare som min lärarinna. Jag hade fröken Kraak till och med klass 4.

Uppgifter

Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin

Träffar: 915

Min barndomstid i småskola och folkskola kanske inte alltid var så rolig: Mest beroende det på att mina föräldrar hade det som svårt ekonomiskt sett. De första åren var bra, men de sista var sämre. Mina äldre syskon gick på skolor och det kostade givetvis pengar, som naturligtvis vi yngre många gånger fick lida för. Annars kan man säga om de stunder som man inte gick i skolan och läxan var avklarad på kvällarna, hade vi många gånger mycket roligt. Vem minns inte den ljuvliga tiden på vinterkvällarna då vi kunde åka kälke i ”Rylandabacken”. Vi kallade den så, lutningen mittför gamla möbelfabriken i Svenssonska fastigheten cirka 1 km härifrån mot Hovmantorp. Denna lutning är numera inte så brant. Vägen är breddad och lutningen uppfylld. Många ungdomar och mycket roligt hade vi där. Sedan kunde vi med våra sparkstöttingar och kälkar på kvällarna få ”hänga efter” hemvändande bönder, som på dagen kört timmer till någon såg eller åt bolaget till Hovmantorps station för vidare transport på järnväg till Lessebo. De senare körde då åt vår far. Vi kunde åka med dessa körare långa vägar för att sedan vända om och följa med nästa lämpliga skjuts. Hela luften genljöd av bjällerklang och intressant nog kunde vi på klangen fastställa vem det var som kom. De flesta av körarna som körde på bolagets skogar var vi mycket kända med och blev därför aldrig nekade att ”hänga efter”. Det fanns även körare som inte gillade detta och det kunde bli spännande nog att försöka ändå. Vi fick bara akta oss för piskan.

Vid 10 - 12 års ålder så var det på vintern sparkstöttingen med stålskenor som kom till användning och skidorna som blev vårt mesta fortskaffningsmedel. Till att börja med var det backarna som drog och där jag själv gärna var sedd gäst på skidor för jag var nog lite för våghalsig ibland och därför blev jag ofta övertalad att prova om backen var svår. Dumt nog, för jag bröt till slut av både mina egna och min bror Birgers skidor. Vid äldre år slog jag mitt huvud i en tall i en trång passage, varom ett ärr vid ena tinningen ännu idag syns. Så småningom blev det dock längdåkningen som tog överhand hos oss.

Fanns det fin is eller kunde is frambringas på något sätt blev det skridskorna också använda. Vi spelade givetvis bandy och som det senare visade sig ej utan framgång. Vi kom att ingå, såväl Birger som jag, i Hovmantorps GoIF:s bandylag senare. Broder Arvid var aldrig med i något bandylag.

Uppgifter

Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin

Träffar: 953

Det blev i pojkåren så att då man inte gick i skolan skulle man gallra rovor eller rensa i potatislandet, hjälpa till med höslåtter eller allt vad som behövde göras på ett lantbruk. Med nöd och näppe, som det heter kunde vi mitt på dagen få åka ner till Gökaskratt och bada en stund.

Men det kom en kväll också på sommaren och då var det fotbollen som till övervägande del upptog vår tid. Detta med fotboll, borde egentligen vara ett eget kapitel i denna historik och det kanske kan bli så senare. Men först vill jag tala om rena barndomslekarna. Då skall jag inte glömma våra lekar och tilltag i skog och mark. Vi byggde hyddor. Lekte ”indianer och vita”. Vi tillverkade spjut av enekäppar så de höll att kasta. Vi hade svärd och värjor av trä, som vi tampades med. Vi hade t.o.m. värjor av hagtorn med långa och effektiva taggar, som kunde riva duktigt på motståndarens händer om så ansågs behövligt. I hyddorna, som kunde vara mycket fina, hade vi ofta spisar gjorda av en trasig spann till vilken anslöts ett rör som stack ut genom taket eller väggen på hyddan. Om vi eldade måste detta göras mycket försiktigt på grund av brandfaran. Under sen höst och vintertid blev eldning mest aktuell och särskilt då det var skridskois på kärret. Vi kunde då ta av oss skridskorna och gå upp till hyddan, göra upp eld i spisen där för att värma oss och kanske om det passade laga lite mat. Trevligt och roligt kunde vi ha. Annars var det så att stridens vågor ofta kunde gå mycket höga här nere i vår hage beroende på vilka som var fiender och vänner. Ofta var hela byn inblandad. Ofta tog vissa föräldrar parti för sina pojkar, vilket spetsade till spänningen en del. Rester efter vår sista hydda finns ännu kvar i backen på andra sidan första kärret nere i våra Dalbackar och strax på andra sidan stenröret upp i backen. En utgrävning i marken minner om var hyddan stått.

Uppgifter

Skriven av Ulf Arfvidsson - Admin

Träffar: 949